Författaren, Robert Dam, har tillbringat 20 år inom scientologin och hunnit stiga hyfsat högt i hierarkin. På vägen har han förlorat en smärre förmögenhet på "auditeringskurser" (auditering liknar terapi) som är tänkt att ta en individ "högre upp på bron" (när man nått målet ska man ha blivit som en "övermänniska" som kan resa i tid och rum, minnas vilket ögonblick som helst i livet, inte har några rädslor osv).
Till grund för scientologin finns vissa psykoterapeutiska idéer som inte nödvändigtvis helt är ute och cyklar. R Dam berättar t ex att han genom auditering faktiskt blivit kvitt sin hundrädsla. Han verkar inte bitter. Han säger själv att han har gått vidare efter allt förödande han fått uppleva inom organisationen. Han är öppen och verkar inte sockra sina egna handlingar och hans egen del i ansvaret för sin tid inom scientologin. På grund av denna klarsynthet, eller hur man nu ska säga, blir boken mycket intressant. Den är inte särskilt välskriven (eller inte särskilt välöversatt...?) men å andra sidan är det inte en stor roman utan det är en persons berättelse, som han behöver dela, så det känns inte som att man kan ställa samma språkliga krav.
En bok värd att läsa om man är intresserad av psykologi.
