Man tycker ju att jag borde vara störtnöjd nu. Jag bor på en herrgård. Jag har drömt om att bo på herrgård sedan jag var en sju-åtta år och såg Stolthet och fördom första gången!
Men idag kom jag på mig själv med att tänka: "Oo om man ändå bodde i stan...!" Strax efter norpade jag en glass ur glassfrysen och valde då en 'vaniljpuck' - ja menar HALLÅ! Vad är det MED MIG?! Sen när väljer jag vanilj över choklad och önskar att jag bodde i stan?!
Annars är herrgårdslivet här ute inte direkt samma som på Jane Austens tid... Man vaknar av en hjärtlös väckarklocka klockan sex på morgonen. Efter en sisådär tre-fyra snoozetryck påbörjar man den farliga färden ner från övre slafen i våningssängen. Önskar att jag kunde säga att jag smidigt som en katt mjukt landar på marken, men mina likheter med katter sträcker sig tyvärr bara till förmågan att kunna somna närsomhelst, varsomhelst och "halvramlar" är verbet som bättre passar in på scenen "Sara & Våningssängen".
När man klätt sig och lagt håret (vi snackar ju trots allt om en herrgård så vi kan inte bara säga "när man slängt på sig lite kläder och satt upp håret i en tofs") beger man sig till stora huset för att inta frukost. På vägen mot entréporten går man förbi det gamla storköket, det vi har använt, som nu är utrivet. Det ska byggas nytt och byggarbetarna är ett gäng polacker som ler mot oss, bråkar med varandra och lyssnar på radio dagen lång. De tycks arbeta dygnet runt... När man vaknar är de där. När man går och lägger sig är de där. Alltjämt jobbar de febrilt, hojtar på varandra ("abradokiev nostralokurva mach..."), och lämnar toasitsen uppfälld. Smaka på den Elisabeth Bennet liksom...
torsdag 6 september 2007
"...and when we got back we had - surprise! - some more fikka"
Fick höra från en av Singaporianerna att de har en blogg för sin vistelse här! Jag skrattade gott när jag läste om vår invigning genom ätande av surströmming, nattspårning i skogen, kyrkbesök och mängder av fikapauser ur deras synvinkel! När man läser förstår man vilken kulturkrock de faktiskt har utsatts för. Men goa är de! Charmaine, Joanne, Liane och den ende killen av de fyra: KS. Det är verkligen jättekul att ha dem här.
Deras blogg tycker jag absolut att ni ska kolla in!
Deras blogg tycker jag absolut att ni ska kolla in!
tisdag 4 september 2007
august - pocket size
Käre far, bror, kusin m fl...
Augusti har varit en omväldigande månad! Den 16:e anlände de nya teamarna till Ribbingebäck där vi skulle ha vår träning. När jag såg den brun-orangea herrgårdsbyggnaden kände jag en våg av nostalgi svämma över mig. Det är svårt att föreställa sig att det bara är ett år sedan jag anlände dit första gången. Jag kommer till och med ihåg vad jag hade på mig då. En blå ballongkjol, linne, orange kofta och ett stor halsband med träpärlor. De dåvarande teamledarna stod utanför stora entrén för att hälsa oss välkomna och jag kommer ihåg att jag våndades för att jag inte hörde vad varken Arash eller Rahel sa när de presenterade sig. Dessutom råkade jag kalla västteamledaren Lina för Linda säkert fem gånger inom loppet av en halvtimme. Jag kommer ihåg hur jag kände mig förväntasfull och glad för att jag gjorde något eget, men samtidigt orolig för att jag inte kände en själ på stället och för att jag visste mycket lite om vad mina arbetsuppgifter i det internationella teamet egentligen skulle bli.
Alla dessa känslominnen flödade genom hjärta o hjärna och blandades med mycket ystra känslor, när jag nu stod där igen. "Snart kommer teamarna!! Hur ser de ut? Hur pratar de? Hur gör man ett gott första intryck? AAAAA!!" Och jag som även skulle vara husmor och ansvarig i köket under Ribbingebäck-tiden fann att andra till synes oviktiga frågor fick lika stor plats. "Hur mycket äter pojkarna? Kommer de tycka om min linssoppa? Äter alla ärtor? Kommer mjölken räcka?"
Och så slog klockan sju och teamarna började droppa in. Och allt flödade på och kändes jättebra (jag mindes allas namn, till och med deras efternamn yey!)
Det är tradition på Ny Generation att de nya teamarna under första natten invigs genom en nattspårning. Problemet det här året var att alla nya teamare inte skulle komma samtidigt. Först kom sverigeteamarna, efter en vecka skulle de internationella teamarna komma och efter ytterligare några dagar; fyra teamare från Singapore...! Pga detta blev det bestämt att nattspårningen skulle ske först när singaporianerna kommit. Detta lämnade alltså första natten tom, vilket kändes jättetrist. Därför bestämde vi oss att ha en fejk-nattspårning den allra första natten på Ribbingebäck! Vi bestämde att vi skulle dra upp de stackars Sverigeteamarna med buller och bång (framkallat med hjälp av kastrull-lock samt en irländsk tin whistle curtesy of undertecknad), hojta åt dem att de skulle sätta på sig oömma kläder och ta med sig sovsäck och liggunderlag och infinna sig vid flaggstången på gården om fem minuter. Sedan skulle Petrus, studentansvarig på NG, marchera runt med dem lite grann på ägorna och sedan skulle han ta med dem upp på övervåningen i herrgården. Där uppe skulle vi alla teamledare då ha förberett värdens brak-fika: mackor, tusen o en pålägg, te, frukt, kladdkaka, grädde o glass! Det hör till saken att vi lät bli att förbereda något att äta till teamarna när de anlände. De flesta teamarna hade inte ätit i tron att det skulle serveras middag. Men när de kom fick de bara en liten varm macka var...! När Milla, teamkoordinatorn, gick igenom lite rutiner där på kvällen sa hon b la att det var jag som var husmor och hade man frågor om maten eller var allmänt hungrig skulle man gå till mig. Detta gjorde att norrteamaren Kalle, en lång kille från Rättvik i Norrland, ni vet en sån där som alltid är hungrig för han gör av med så mycket energi, efter samlingen kom fram till mig och frågade "Du! Det var dig man skulle säga till om man var hungrig va?!" (tänk er norrländskan nu).
Jag visste ju att tanken var att de alla skulle gå till sängs hungriga så jag sa bryskt "Ja. Du kan ta ett päron." haha oo vad det skar i hjärtat o se den stackars pojken snällt ta ett päron och sätta sig vid bordet o besviket knapra i sig det!
Jaja, nattmyset blev mycket lyckat och jag lovade Kalle att nästa gång han kom o sa att han var hungrig skulle han få ta något redigt att äta!
Vad mer ska jag berätta? Jag har känsla av att jag kommer få ta det lite pö om pö, annars skulle det här bli tidernas längsta blogg inlägg.
Men nu är som sagt utbildningsperioden slut. Att jag ens är här känns för det mesta bara helt overkligt. Jag har under tiden här hållt i morgonsamlingar, aftonböner och mediapass. Jag har beställt mat från grossister, basat i storkök och fått lära mig att folk faktiskt lyssnar på vad jag säger. Det sista i synnerhet var en mycket läskig upptäckt.
Jag är nu deltid konsertteamare (har upptäckt hur skönt det är att inte vara teamledare...när teamarna frågar något och man är osäker är det alltid rätt att säga "vet du, det får du fråga din teamledare"), och deltid jobbar jag på mediaavdelningen. Det där med titlar betyder inte mycket på Ny Generation. Självklart har vi dem med det är ändå mer "Se behovet. Fyll behovet." som råder. Men vi har som sagt tydliga titlar som beskriver folks ansvarsområden nu. Vet ni vad jag är? Jag är redaktör. R e d a k t ö r. Det är så sjukt, gripande ascoolt. Fredrik Lundqvist (kallas "Fred" så om jag säger det från och med nu så vet ni) är redaktör för nyhetsbrevet men "resten" är jag redaktör för. Mest webben då alltså. Igår la jag till en 'button' till Videobloggen på förstasidan på nygeneration.se. När jag nu är inne på hemsidan är det en så sanslöst cool känsla att den knappen är där för att jag la dit den.
Alla jobbar nu febrilt inför Nordic 07. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det! Det kommer lätt bli vår bästa konferens någonsin. På riktigt!
Ja, som sagt jag får ta det lite pö om pö. Nu ska jag ta o få iväg de sista mailen för dagen...och sedan SOVA. Man får passa på o sova nu för som Fredrik "Nutte" Karlsson, media ansvarig, så trevligt uttryckte det; "Det är inte mycket sömn schemalagt under Nordic..."
until next time...kärlek
Sara
ps. skrattar lite för mig själv när jag tänker på min lille far och hans fantastiska förmåga att lägga orden för att få fram det bästa ur situationer som andra kanske skulle nöja sig att beskriva lite löst. Hos honom vet jag att jag inte bara "jobbar på Ny Generations media avdelning", utan jag är hans nittonåriga dotter som är redaktör på Sveriges snabbast växande ungdomsorganisation.
Augusti har varit en omväldigande månad! Den 16:e anlände de nya teamarna till Ribbingebäck där vi skulle ha vår träning. När jag såg den brun-orangea herrgårdsbyggnaden kände jag en våg av nostalgi svämma över mig. Det är svårt att föreställa sig att det bara är ett år sedan jag anlände dit första gången. Jag kommer till och med ihåg vad jag hade på mig då. En blå ballongkjol, linne, orange kofta och ett stor halsband med träpärlor. De dåvarande teamledarna stod utanför stora entrén för att hälsa oss välkomna och jag kommer ihåg att jag våndades för att jag inte hörde vad varken Arash eller Rahel sa när de presenterade sig. Dessutom råkade jag kalla västteamledaren Lina för Linda säkert fem gånger inom loppet av en halvtimme. Jag kommer ihåg hur jag kände mig förväntasfull och glad för att jag gjorde något eget, men samtidigt orolig för att jag inte kände en själ på stället och för att jag visste mycket lite om vad mina arbetsuppgifter i det internationella teamet egentligen skulle bli.
Alla dessa känslominnen flödade genom hjärta o hjärna och blandades med mycket ystra känslor, när jag nu stod där igen. "Snart kommer teamarna!! Hur ser de ut? Hur pratar de? Hur gör man ett gott första intryck? AAAAA!!" Och jag som även skulle vara husmor och ansvarig i köket under Ribbingebäck-tiden fann att andra till synes oviktiga frågor fick lika stor plats. "Hur mycket äter pojkarna? Kommer de tycka om min linssoppa? Äter alla ärtor? Kommer mjölken räcka?"
Och så slog klockan sju och teamarna började droppa in. Och allt flödade på och kändes jättebra (jag mindes allas namn, till och med deras efternamn yey!)
Det är tradition på Ny Generation att de nya teamarna under första natten invigs genom en nattspårning. Problemet det här året var att alla nya teamare inte skulle komma samtidigt. Först kom sverigeteamarna, efter en vecka skulle de internationella teamarna komma och efter ytterligare några dagar; fyra teamare från Singapore...! Pga detta blev det bestämt att nattspårningen skulle ske först när singaporianerna kommit. Detta lämnade alltså första natten tom, vilket kändes jättetrist. Därför bestämde vi oss att ha en fejk-nattspårning den allra första natten på Ribbingebäck! Vi bestämde att vi skulle dra upp de stackars Sverigeteamarna med buller och bång (framkallat med hjälp av kastrull-lock samt en irländsk tin whistle curtesy of undertecknad), hojta åt dem att de skulle sätta på sig oömma kläder och ta med sig sovsäck och liggunderlag och infinna sig vid flaggstången på gården om fem minuter. Sedan skulle Petrus, studentansvarig på NG, marchera runt med dem lite grann på ägorna och sedan skulle han ta med dem upp på övervåningen i herrgården. Där uppe skulle vi alla teamledare då ha förberett värdens brak-fika: mackor, tusen o en pålägg, te, frukt, kladdkaka, grädde o glass! Det hör till saken att vi lät bli att förbereda något att äta till teamarna när de anlände. De flesta teamarna hade inte ätit i tron att det skulle serveras middag. Men när de kom fick de bara en liten varm macka var...! När Milla, teamkoordinatorn, gick igenom lite rutiner där på kvällen sa hon b la att det var jag som var husmor och hade man frågor om maten eller var allmänt hungrig skulle man gå till mig. Detta gjorde att norrteamaren Kalle, en lång kille från Rättvik i Norrland, ni vet en sån där som alltid är hungrig för han gör av med så mycket energi, efter samlingen kom fram till mig och frågade "Du! Det var dig man skulle säga till om man var hungrig va?!" (tänk er norrländskan nu).
Jag visste ju att tanken var att de alla skulle gå till sängs hungriga så jag sa bryskt "Ja. Du kan ta ett päron." haha oo vad det skar i hjärtat o se den stackars pojken snällt ta ett päron och sätta sig vid bordet o besviket knapra i sig det!
Jaja, nattmyset blev mycket lyckat och jag lovade Kalle att nästa gång han kom o sa att han var hungrig skulle han få ta något redigt att äta!
Vad mer ska jag berätta? Jag har känsla av att jag kommer få ta det lite pö om pö, annars skulle det här bli tidernas längsta blogg inlägg.
Men nu är som sagt utbildningsperioden slut. Att jag ens är här känns för det mesta bara helt overkligt. Jag har under tiden här hållt i morgonsamlingar, aftonböner och mediapass. Jag har beställt mat från grossister, basat i storkök och fått lära mig att folk faktiskt lyssnar på vad jag säger. Det sista i synnerhet var en mycket läskig upptäckt.
Jag är nu deltid konsertteamare (har upptäckt hur skönt det är att inte vara teamledare...när teamarna frågar något och man är osäker är det alltid rätt att säga "vet du, det får du fråga din teamledare"), och deltid jobbar jag på mediaavdelningen. Det där med titlar betyder inte mycket på Ny Generation. Självklart har vi dem med det är ändå mer "Se behovet. Fyll behovet." som råder. Men vi har som sagt tydliga titlar som beskriver folks ansvarsområden nu. Vet ni vad jag är? Jag är redaktör. R e d a k t ö r. Det är så sjukt, gripande ascoolt. Fredrik Lundqvist (kallas "Fred" så om jag säger det från och med nu så vet ni) är redaktör för nyhetsbrevet men "resten" är jag redaktör för. Mest webben då alltså. Igår la jag till en 'button' till Videobloggen på förstasidan på nygeneration.se. När jag nu är inne på hemsidan är det en så sanslöst cool känsla att den knappen är där för att jag la dit den.
Alla jobbar nu febrilt inför Nordic 07. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det! Det kommer lätt bli vår bästa konferens någonsin. På riktigt!
Ja, som sagt jag får ta det lite pö om pö. Nu ska jag ta o få iväg de sista mailen för dagen...och sedan SOVA. Man får passa på o sova nu för som Fredrik "Nutte" Karlsson, media ansvarig, så trevligt uttryckte det; "Det är inte mycket sömn schemalagt under Nordic..."
until next time...kärlek
Sara
ps. skrattar lite för mig själv när jag tänker på min lille far och hans fantastiska förmåga att lägga orden för att få fram det bästa ur situationer som andra kanske skulle nöja sig att beskriva lite löst. Hos honom vet jag att jag inte bara "jobbar på Ny Generations media avdelning", utan jag är hans nittonåriga dotter som är redaktör på Sveriges snabbast växande ungdomsorganisation.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)