morgonstund har insikt i mun

Jag har aldrig pressat mig själv.
Jag har varit rädd för att upptäcka att jag inte är så smart som jag tror att jag är.

Så nu är man tydligen inte bara självgod utan feg också.

any given lördag

Jag skulle vilja skriva något vackert. Eller insiktsfullt. Eller tankeväckande eller roande. Jag skulle vilja skriva som Anna-Lisa Wärnlöf aka Claque! Men så kom jag på att om man vill skriva som Claque gör man nog bäst i att födas som Claque från början.
Därför skriver jag som jag - jag kan ju inte göra så mycket annat.

Idag har det varit en sådan där onödig dag. En sådan där dag när man egentligen inte har gjort något vettigt men där man på något sätt i alla fall har gjort bra saker.
För att sammanfatta dagen gör jag en lista över mina göromål och prestationer:
- Jag har bakat pepparkakor - årets första! Vi hade inga formar så man fick kniva ut sina underverk. Jag gjorde bland annat en bok, en G-klav, en fourbar och ett mafrottostativ. Miljöskadad? Kanske det, kanske.

- Jag har suttit med Persson och Youtube (bra kombo har det visat sig) och så att säga "utbytt Youtube-bibliotek". Vem kunde ana att det blev ännu roligare att youtuba saker när man var två? Då kan man turas om att visa favoriter och på så sätt finns det alltid ett bra klipp på G!

- Jag har gått ifrån en film som jag inte tyckte var bra.
Denna sista punkt är nog den jag är mest glad för. Vi såg Any given Sunday och den var skitig. Jag ska inte säga att jag brukar vara den som är bra på det där med moral när det gäller filmer (är mycket förtjust i allt vad the Fratpack heter och det är i mångas ögon och öron inte det bästa) men den här filmen ville jag faktiskt inte se. Jag satt kvar länge. För länge.
Tillslut insåg jag dock att jag 1) är människa och därmed 2) har en fri vilja. Och så reste jag mig upp ur soffan och gick därifrån. Istället för sista halvan av filmen diskade jag, åt ett halvt äpple och visade Madde och Persson klippet där Victor Wooten spelar sitt fantastiska Amazing grace bas solo.
Allt sammantaget får man nog ändå kalla det en helt okej lördag - om det så bara var för att jag lydde den hittills nonchalerade impulsen att gå ifrån en film.

Till sist: kolla detta klipp (en ny favorit in my book)

lever livets lata dagar...ja, eller nåt sånt

Got a grudge against Alex? Kittla henne. Works like a charm...!

Här i västregionen där turnén nu fortsätter, har vi de flesta skolkonserterna i Göteborgs omnejd. Detta innebär många arbetssamma förmiddagar och lika många lite slappare eftermiddagar (åtminstone för somliga).
Vad gör man då?
Tyvärr fastnar större delen av folkmassan, som just nu kallar Biskopsgården sitt hem, framför TV:n. Eller ja, tyvärr säger ja, jag kanske inte är bättre jag. Jag bloggar.
Men blogga kan man ju inte göra jämt. Det vore nog ohälsosamt - för att inte tala om omöjligt. Den gode Persson försökte sig tydligen på en 24 timmars-blogg härom dygnet. Utmaningen bestod i att blogga en gång i timmen. Hans syfte verkar ha varit att försöka definiera hur innehållsrikt livet egentligen är. Vet inte till fullo vad han kom fram till, det framgick inte riktigt. I och för sig lyckades han inte heller redigt - det saknas ett antal timmar där under natten. Då låg Skorpan nämligen och snusade i sin säng. Helt rättmätigt, kan jag tycka, även om det hade varit intressant om studien fullbordats. Det kanske är något man skulle ta och försöka sig på någon gång.
Det är verkligen mycket folk här. Alla fem "bubblande glada" konserttjejer bor här (klicka på länken för att läsa om konsertteamet i Ystads Allehanda) plus västteamet. Sju är det allt som allt. Det låter i och för sig inte så farligt, inte om man jämför med de tolv som bor hemma i kollektivet i Uppsala. Men på så här liten yta blir det en hel del.
I eftermiddags drog jag och Alexandra in en internetkabel i badrummet och satte oss där och kollade lite på Prison break. Det var gripande det enda stället man fick vara ifred på (resten av gänget är, av någon outgrundlig anledning, inte speciellt förtjusta i Prison break).
Det är nog där myten om att tjejer alltid går på toaletten tillsammans kommer ifrån. För när det är Michael Scofield det handlar om spelar det ingen roll om man sitter i en soffa eller på ett kakelgolv - det känns ändå som ett moln.

jag gör en Clifton Fexmo

Jag gillar...
...när människor citerar böcker eller filmer i vardagligt tal. Roas speciellt av att betrakta dem skrattandes i mjugg åt att "ingen" förstod att det var just ett citat.

Jag ogillar...
...när man borstat tänderna, sköljt av tandborsten och upptäcker att det ligger ett hårstrå invävt mellan borsten. Hu, så äckligt, kväljande nära.

Det roar/oroar mig...
...när människor tror att de pratar om samma sak fast de egentligen pratar om olika saker och man själv verkar vara den enda i sammanhanget som uppfattar missförståndet.

en gång estet...

Örkelljunga, Oskarshamn, Simrishamn, Hässleholm, Malmö, Göteborg. I den ordningen. Perspektivet på avstånd blir verkligen annorlunda när man teamar med Ny Generation. När man dagligen åker 40 mil som vi gjorde i början av sydturnén reduceras en sträcka på 20 mil till en petitess jämförbar med en promenad till lokala ICA.
Det är när man börjar närma sig siffror som 50 och 60 mil som man börjar fundera på att planera lite noggrannare.
Men nu är jag alltså i Götet. Det känns ganska bra faktiskt. Det susar och brusar så tryggt om spårvagnarna här i Göteborg.
Idag hade vi en ledig dag så jag tog 6:an till Järntorget och träffade Jessica. Vi lunchade på ett litet café i en kullerstensgränd och pratade om vad som hänt sedan vi sågs sist. Sedan följde jag med henne till Dansforum där hon studerar sitt förberedande år inför Balett Akademien, och satt med på hennes sånglektion. Det är så inspirerande med människor som följer sina drömmar.
Blev direkt lycklig av att gå in i en miljö så präglad av esteter. När man öppnade dörren möttes man av en stark och förvånande doft av blommor...! Ungefär som att där fanns 1000 röda rosor eller som att någon precis skrubbat hela stället med alldeles för mycket rosdoftande Ajax.
Man gick igenom en liten foajé och nerför en trappa för att komma ner till danslokalerna. Allt var luftigt och fräscht och dansstudiorna hade glasväggar och vita tak, väggar och golv. Där inne studsade svartklädda förstaårsstudenter från Ballett Akademiens yrkesutbildning runt i vad som liknade första försök till en sådanhär:
Alla log. Alla levande. De hade ett gigantiskt skåp fullsmockat med musikalnoter och en leende sångpedagog.

Maan vad jag saknar estet.

allmänna tankegångar

"Sol-och-vårare" vilket konstigt ord...jag hörde det precis på "På minuten". Hur skriver man det ens? "Solochvårare" eller "sol-och-vårare"? Måste googla det...
solochvårare får ca 7000 träffar medan sol-och-vårare får ca 10 000 träffar. Vad säger det oss? Jo, att världen är oense som vanligt.
På tal om ord - vet ni om det heter "omständigt" eller "omständligt"? Jag vet, jag trodde också att det hette "omständigt"!! Maan...jag skakades i mina grundvalar när jag slog upp det i Svenska Akademiens ordlista - det heter nämligen "omständligt"! Galet...jag har verkligen sagt fel hela mitt liv. Undrar vad mer jag säger som kanske är helt fel. Jag bara vandrar omkring här i salig ignorans och pratar på som att språk var något för amatörer.
Ovanstående bör läsas med feta ironiglasögon.

Jag är märkligt pigg, tankarna skenar åt alla håll, teamarna ringer de sista samtalen för dagen, Josefine skrattar kippande efter andan och Samuel har på sig en mössa från Design Torget.
En helt vanlig dag på kontoret går till ända.

"I can't work like this!" sa divan och drog

Photoshop har hängt sig och jag känner såhär:

självförtroende och andra sisyfosarbeten

Gick lite på stan med Emma igår och började prata om självförtroende. Vi kom fram till att vi knappt har något. Hehe. När en kille ger mig en komplimang reagerar jag oftast med att tänka "varför HÅNAR han mig?!"
Som t ex i fredags när jag och Hedén skulle åka till Gamleby för att montra på konferensen "Ut i Alla Världar". Vi skulle precis bege oss när vi kom på att vi glömt en sak uppe på kontoret. Hedén stannade bilen ett par meter längre ner på gatan och jag studsade ur för att hämta vad det nu var. Jag hade på mig svarta leggings, den stora t-shirt klänningen som det står I *heart* NG på, min skinnjacka och ett par svarta "Madicken-skor" med liten klack.
När jag stod på trappan och knappade på porttelefonen gick det förbi två svarta, trendiga killar i tjugoårsåldern. De stirrade på mig och jag började fundera på vad det var för fel. Hade mina leggings glidit ner? Min stora tröja upp? Hade jag ett streck i ansiktet? En lapp på ryggen? Jag menar, kom igen, VAD VAR DET FÖR FEL?! Jag vände trotsigt mitt fokus tillbaka till porttelefonen för jag tänkte att har jag en fläck på baken så ska jag i alla fall ha det med attityd. Precis när de passerade mig visslar den ene, går baklänges ett par steg och ropar "seeeexy lady!"
Jag var färdig att klappa till honom. Okej om han inte tycker att jag hade benen för att ha leggings och t-shirtklänning sådär men, kom igen, han behövde ju inte HÅNA mig sådär för det! Någon som jag inte ens kände, som jag aldrig träffat - hur kan man vara så ELAK!
Och det var min första reaktion.
Sorgligt komiskt, tyckte Emma, som tyvärr kände igen sig.