Isak - en personbetraktelse

Här kommer då ännu en personbetraktelse. Ni får ta det för vad det är: ihoppåtade tankar. Eller kanske snarare vänskapliga kärleksförklaringar till de underbara personer som mitt liv just nu kryllar av.

Vår ljustekniker Isak har en enkel, slimmad personlighet.
Slimmad personlighet...hmm...det uttrycket måste jag använda igen det var roligt att skriva...
Och när jag säger enkel så menar jag enkel i ordets bästa bemärkelse. Enkel som i "skön person" och inte som i "simpel". Ändå är han väldigt komplicerad i sin enkelhet. Jag har funderat på det här. Kan det vara så att man är så van vid onödigt komplicerade personer att när man träffar Isak blir man förvirrad för helt plötsligt har det enkla blivit komplicerat eftersom man inte är van vid det.

Med Isak finns det alltid en orsak och verkan. En viss handling har alltid en viss konsekvens. Det gäller bara att förstå vad man bör göra och säga när och hur. Det finns liksom ett system. Det är det jag menar med att han egentligen är ganska enkel att förstå. När man har förstått att lättsamhet är något han skattar högt, då blir allt helt plötsligt väldigt roligt!

Isak är en visionär i ljus. En ljusvisionär. Jag önskar att du kunde se hur han ser ut när han stiger in i en ny konsertlokal. De beslutsamma ögonen granskar raskt men noggrannt rummet uppifrån och ned, från golv till tak. Efter ett tiotal sekunder verkar han ha en tydlig och klar bild framför sig över precis hur allt kommer att se ut. Allt från placering av kannor till robarnas rörelsemönster.
Fast å andra sidan skulle det kunna vara så att han bara gör alltihop lite på måfå. Det är svårt att säga, det skulle faktiskt kunna vara vilket som.
Det är roligt med Isak för han verkar kunna allt lite sådär på måfå...!
Jag tycker om när personer kan saker lite sådär på måfå. Vardagen blir så intressant då.

Loho-seher...

Jag hade just ett heureka-moment.
I dagar har jag hållt på och tjata om hur sent jag varit uppe och hur mycket jag suttit vid datorn.
Har jag blivit en...en...en...DATORNÖRD?!

Oh. my. gosh. i såfall.
What have they done to me?!

Hm. I might just as well embrace it.
Nerdfighters FTW!

En ren och skär kärleksförklaring

Dagen började med en sista frukost tillsammans med far hemma i byn. 11.20 befann jag mig återigen på en förhatlig Swebus. Slog med en gång upp första sidan i "Hur jag läste böcker och lärde mig leva" och insåg efter ett par minuter att detta är en ren och skär kärleksförklaring till böcker. En bok om hur fantastiskt det är med böcker. Kan det bli bättre?
Jag läste storögt mina egna funderingar formulerade till ord av en främling:
"Men jag har inte upphört att förundras över denna osynlighet som jag är så beroende av. Andra människor kan inte se det som så totalt genomsyrar mig, och det accepterar jag, men varför kan de inte göra det? Det fyller ju mig. Diskrepansen mellan det upplevda och det synliga betyder att jag bär de litterära sinnesintryckens börda som en hemlighet."
Och så fortsätter han. Sida upp och sida ner. Det är inte så mycket jag som nystar ut Spuffords bok, det är mer Spuffords bok som nystar ut mig.


Nästan tolv timmar senare sitter jag i en obekant men bekväm soffa och grimascherar för att Brasilien just gjorde mål mot Sverige. 1-0 slutade det...hrm. Vi var hemma hos C och E och såg matchen och det var trevligt. Jag tycker om ordet trevligt, det är ett så trevligt ord.
Det var trevligt att få det bekräftat att det finns trevliga människor i den här staden, nu när det ser ut som att man blir kvar...

:)

Tillbaka vid Salminens köksbord

Ikväll var jag hemma hos Salminens. Vi satt länge och pratade och skrattade vid deras köksbord. Det kändes precis som högstadiet. Förutom att nu handlade det mer om världen, jobb och framtid än läxor, skolan och pojkar. Eller förresten pojkar handlade det visst om nu också... :P

När jag kom hem låg en bok, ett oranget kuvert och en lapp på min sekretär. På lappen stod det:

Puss gumman!
En liten bokgåva...
Plus din pension so far.
Daddo

Det oranget kuvertet iddes jag inte ens öppna. Även om jag idst hade jag nog inte gjort det för jag hade bara ögon för boken. Titeln löd Hur jag läste böcker och lärde mig leva och på baksidan informerades jag om att Francis Spufford "låter oss uppleva upptäckandets spänning, och återkallar ögonblicket då de spretiga tecknen på boksidan för första gången förvandlades till ord".
Vilken fantastisk bok. Vilken fantastisk vardagspresent. Vilken fantastisk kväll.

Goodnight, goodnight.
A thousand times goodnight.

ps. Måste också bara säga att klockan är 03.32 and it seems I have done it again.

Så sanslöst nödigt.

Hummmm...
Klockan är 02.55 och jag är klarvaken. För sjuttielfte natten i rad.
Har jag tillslut blivit en nattuggla?

Seriöst jag skulle kunna tänka mig en joggingrunda nu! Eller kanske en film, en god bok eller o, o, o, jag känner för att laga mat! Jag känner inte för att äta den, bara laga. Hade jag varit i teamhuset nu hade den här impulsen kunna sättas till god användning (=märklig direktöversättning av "put to good use") i görandet av matlådor.
Istället sitter jag vid datorn, leker med iMovie och kollar vlogbrothers-klipp. Så himla onödigt. Och ändå så sanslöst nödigt.

Jag är pigg, pigg, pigg, pigg, pigg, pigg, pigg, pigg, pigg, pigg!!

Kära Skrynkelnäsa

Kära Skrykelnäsa.

Jag skulle vilja välkomna dig speciellt som ny läsare av min blogg! Tack för alla kommentarer, jag trodde först att jag blivit spammad av något virus! ;P
Du skrev så mycket sött att jag bara var tvungen att ge dig ett hedersinlägg!
Tack för senast, det var verkligen trevligt i ordets absolut bästa bemärkelse. Allt annat som är trevligt får skämmas för den kvällen var trevlig på riktigt! Hemkärt, mysigt och ombonat á la Bea & Nadia.
Jag gör mycket gärna om det. Snart. :)

Massa kärlek
Sara Tysonnäsa

Hattsömmerskans dotterdotter

Provar hattar och saknar mormor.


ps. Jag har upptäckt att jag har iMovie på datorn! Utforskar det steg för steg...

I love listor

Dagens lista är snodd från JO som snodde den av Linda K.

Färg: Blått

Klädsel: Baggy jeans och kortärmad topp med mönstret av en tecknad tjej med basker och rött läppstift. Hon ser ut som jag.

Frisyr: Gårdagens stora korkskruvslockar.

Accessoar: Min svarta pashmina från London.

Mat: Janssons frestelse, ägg och något mer påskaktigt.

Dryck: Påskmust och alldeles för mycket kaffe.

Snacks: Cadburys mörka choklad "Bourneville"; direktimporterad från Birmingham :)

Känsla: En Anne på Grönkulla-aktig nostalgi.

Humör: Växlar mellan uppgivet och hoppfullt - allt i nostalgins tecken.

Att göra: Laga mat med far och bror samt förhoppningsvis lyckas anordna någon liten get-together med vänner från byn.

Musik: Spelar på mitt älskade piano som jag saknat så. För övrigt är det tyst.

TV: No sir.

Internet: Överanvänt just nu. Jag bloggar, youtubar, till och med umgås på internet. WHAT IS HAPPENING TO ME?!?

Telefonsamtal: Snackade länge med min Diana Barry: Johanna. I miss her. A lot.

Inspiration: John and Hank Green.

Drömmer om: Att få stanna hemma längre än till måndag morgon.

Längtar till: Jag längtar hem. Jag har inte åkt härifrån än, men jag längtar redan tillbaka.

Oh, the wonders of pen and paper

I'm really torn because I don't know if jag känner för att blogga på svenska or in english.
Hm.
En Nerdfighter (Tom) skrev ett blogginlägg på nerdfighters.com the other day. Titeln var något i stil med "Books all Nerdfighters should read". I kommentarerna började sedan a lively debate om vilka böcker en Nerdfighter faktiskt borde läsa.
Detta är listan so far:

The Hitchhiker's Guide To the Galaxy /Douglas Adams
Maximum Ride: The Angel Expirement /James Patterson
The Warrior Heir /Cinda Williams Chima
The Chronicles of Narnia /C.S. Lewis (all of the books)
Harry Potter /J.K. Rowling (all of the books)
An Abundance of Katherines /John Green
Looking for Alaska /John Green
Twilight series /Stephanie Meyer
Dune /Frank Herbert
His Dark Materials series /Philip Pullman
The Alex Rider Adventures /Anthony Horowitz

I am glad to say att jag redan läst The Hitchhiker's Guide, Chronicles of Narnia, Harry Potter och åtminstone inhandlat His Dark Materials series, vilka i mina ögon är viktigast på listan.
Funderar på och börja plöja igenom listan så snart jag läst ut The Jane Austen Bookclub. Inte så mycket för att någon tycker att en Nerdfighter bör läsa dem som för att I just really feel like being told what to read right now.

Flip. Måste läsa färdigt Song of Solomon också. Men du förstår, det tar sin lilla tid för den är så ruggigt bra skriven att jag bara kan läsa några sidor i taget och sedan pausa för att meditera över det skrivna ordets fantastiska möjligheter.

Oh, the wonders of pen and paper.

Sara Shirley?

Why do I always let my temper get the better of me?

Snart så...

Om jag fortsätter att skriva så här långa inlägg får jag snart anställa en redigerare till min blogg.

En dag på KMH

08.41 Kungliga Musikhögskolans café

Nu sitter jag här på KMH. Tack och lov att jag var ute i så god tid - det var ordentliga förseningar i tunnelbanan.
När jag hoppade av vid Stadion var det bara att följa skyltarna mot Musikhögskolan. När jag återigen steg upp ur underjorden och ut i snöslasket möttes jag av en fet KMH-skylt. Tydligen kommer man direkt upp bland skolbyggnaderna från tunnelbanan.
Det var inte så sagolikt som jag drömt men inte heller så sjabbigt som jag oroade mig för igår.
Fnissar för mig själv här där jag sitter i "A-huset" (om jag någonsin studerar här lovar jag dyrt och heligt att döpa om husen till mer romantiska namn) för jag inser att det är just typiskt att jag fantiserat så till den milda grad att jag tänkt att jag vet precis hur KMH ser ut trots att jag aldrig varit där eller ens sett bilder av det!
Jag sitter i någon slags cafédel här i A-huset och jag hör återigen kassören säga att kaffet inte är klart än och att nej, de tar inte kort.
Det är inga unga människor här...! Alla verkar vara 30 år eller äldre. De flesta ser ut att vara i 45-års åldern. Jag undrar om de är ansökande till pianostämmarutbildningen.
Det är inte som jag trodde att det skulle vara här...men det vilar onekligen en musikalisk anda över stället.
En man vid bordet bredvid betraktar mig och jag inser att jag har en bekymrad rynka i pannan medan jag låter blicken vandra över väggar, anslagstavlor och KMHianer.
- Folk är stressade för det var stopp i tunnelbanan, säger en slank, vithårig äldre man. Han kanske är professor här?
Nu är klockan 08.54. Snart är det dags. Märkligt nog är jag inte nervös än. Har jag tillslut lärt mig att ta KMH med en nypa salt? Eller är det för att jag har insett att om jag nu ska studera här vill jag ha the full KMH-experience och inte bara plugga två timmar i veckan på ett pianostämmarprogram.
Vad håller jag på med?
Nu är klockan 08.57. Bäst att jag går till "Nya salen".

11.54 Soffa på Institutet för folkmusik

Jag gick vidare efter första delprovet!
Jag ska säga dig att det var en märklig potpurri människor som ansökte till det här programmet. 45-plussarna som jag snackade om innan; de var pianostämmaransökande! Det märkliga var att flertalet av dessa män skulle jag tagit för hemlösa om jag mött dem på gatan. Det var en mycket märklig syn att se denna stora grupp otippade människor strömma in i Nya salen.
Vi blev välkomnade av Roland (en av jurymedlemmarna) som verkade vara tidernas torris och såg totalt uttråkad ut. Jurymedlem nr. 2 var en ung kille vid namn Mario. Han sa inte ett ljud under hela tiden utan han bara stod där och utstrålade musikalitet. Jag kan slå vad om att han verkligen kommer till liv när han sitter vid en flygel; han såg ut som en typisk, manlig pianist.
När Roland som bäst stod och förklarade hur dagen var upplagd öppnades dörren och in kom en rund man med ett vänligt leende och skarpa ögon. Han stannade upp, log genomträngande och sa:
- Hej. Det är jag som är er blivande lärare.
Rolande tystnade helt vid åsynen av denna man som såg ut som en blandning av min förre fiollärare Michail Kazinik och byggkonstruktören i Under Toscanas sol. Lennart Hallgren var helt tydligt en man med pondus. Två ansiktsuttryck verkade oupphörligt strida om herraväldet över hans ansiktsmuskler. Ett leende gömde sig i ena mungipan och lurpassade, redo att hoppa fram vid en antydan på upptäckten av en ny kunskapstörstande konstnärs själ. Men ögonen hade skarpheten hos en lärare som för längesedan tröttnat på obegåvade fånerier. Här gällde det att skärpa till sig.
Vi påbörjade provet men blev avbrutna flertalet gånger av försenade aspiranter. De två absolut roligaste avbrytarna var en polsk tjej som på stapplande svenska frågade vad svävningar var för något (svävningar är det som typ HELA GREJEN handlar om och frågan framkallade förvånade miner hos juryn. De skarpa ögonen tog för ett ögonblick överhanden i Lennarts ansikte) och en man i 55-års åldern som avbröt provet och bad att få gå och hämta sitt lexikon då han inte förstod frågorna.
- Javisst får du det...! Men här är det ändå dina öron du ska använda, sa Lennart och lät mer och mer otålig.
Den äldre herren från Långtbortistan hittade tydligen inte ordet "svävningsfenomen" i sitt lexikon för han avbröt igen och bad Lennart förklara.
Det här antagninsprovet var en märklig upplevelse.
Från provets slut tills det att resultaten tillkännagavs satt jag och drack kaffe och pratade med en annan anökande: en trevlig tjej vid namn Mikaela. Mikaela tar studenten i sommaren och har spelat piano sedan hon var liten. Jag kom på mig själv att tänka att om jag kommer in så skulle jag vilja att hon gjorde det också. Jag skulle mycket hellre ha henne som klasskompis än alla de där gamla gubbarna (no offens). Tyvärr gick hon inte vidare och våra vägar skildes åt.
Klockan är 12.06 och jag ska dra mig bort till sal B27 där andra delen av antagninsprovet hålls...

13.41 Regionaltåget Sthlm-Uppsala

Så var det överstökat. Jag har ingen aning om hur det gick. Juryns ansiktsuttryck var omöjliga att tyda. En del intervall var jag säker på men flera stycken var riktigt kniviga.
Lennart satt och spelade på det preparerade pianot och ställde frågor medan Roland och Mario satt och lyssnade, betraktade och antecknade.
När jag sneglade på dem log de bara intresserat. Omöjliga att tyda...grrr.
Jag skulle så gärna vilja veta NU hur det gick. Istället får man vänta till slutet av april = olidligt!
Å andra sidan känns det ganska givet vad utfallet kommer att bli. Det var ett femtiotal sökande och de tra in tre stycken och det är oftast sådana som är pianotekniker eller liknande sedan innan.
Men jag gick i alla fall vidare till andra och sista delen av provet och det kändes ju gött.
Förresten; en rolig sak! Det visade sig att mannen som såg mest ilsk ut inte alls var ilsk utan trevlig, kristen och kusin med Oscar Axelsson i Gamleby. What are the odds?!

Weird day, people. Weird day.

Made of awesome

Ikväll blev jag en Nerdfighter. :)
Not sure what to do with this now, but it feels great.
I'll think of something.

Imorgon ska jag upp i ottan och bege mig till huvudstaden för att närvara vid antagninsprov på Kungliga Musikhögskolan. KMH har så länge i min fantasi varit som ett magiskt land där man alltid går runt och njuter i basker med en fiol på ryggen... Om det bara är en tråkig klossbyggnad droppad på en asfaltshög vet jag inte vad jag gör.
Jag känner nästan för att stanna hemma. Så är jag säker på att få behålla mitt drömslott.

Komplett redogörelse över mina strapatser i Storbritannien

Här nedan följer en komplett redogörelse över mina strapatser i Storbritannien.

Den 1:a mars hade vi vår första konsert i Plymouth och dagen efter var vi lediga. Justin, vår personlige guide, tog oss på en ordentlig promenad genom staden och längs vattnet i hans hemstad. Vi gick längs en upphöjd stenmur; varifrån utsikten över vågorna, klipporna och de gröna kullarna bortom vattenmassorna var så andlöst vackert att det värkte i hjärtat. Jag fantiserade att jag stod där i en utsökt men dock vardaglig 1800-tals klänning med en melankolisk, krigsskadad, Byron-citerande sjökapten bredvid mig, precis som i Övertalning.
På kvällen bjöd Justins syster Carla mig och lite mer NG-folk på bio. Vi såg Be Kind Rewind. En mycket orginell film som jag knappt förstår hur jag hittills klarat mig utan! Innan filmen började, rullades en sådan där "snälla stäng av din mobil-reklam" från mobilföretaget Orange. Den fick mig och Alex att hysteriskt skratta ända in i de första minuterna av den faktiska filmen då vi långsamt lyckades kväva vår munterhet.
Letade självklart upp reklamen på YouTube efteråt:


Den 3:e mars spenderade vi i Wales. Vi hade vår första skolkonsert för turnén i Port Talbot, där ungdomarna var precis så högljudda och stökiga som de har rykte om sig att vara. Kvällsmötet hölls i Cardiff, Wales huvudstad, och dagen efter var det dags för Cambridge. Tyvärr kom det inte en själ till det mötet vilket var mycket synd med tanke på hur hårt våra värdar hade jobbat för att få dit folk. Hur som helst så var den anglikanska kyrkan vi var i mycket vacker så vi passade på att göra en liten photoshot - nu när vi ändå riggat upp allt.
Dagen efter var vi i Norwich med omnejd och hälften sov då hos Claras pojkvän Joe och hälften hos hans gode vän Adam. Vi anlände till Adams hus någon gång strax efter midnatt och blev vänligt mottagna av denne något orginelle engelsman.
Adam hade ett tankspritt sätt, mörkt hår, mörka ögon, en behaglig dialekt, en fru som var iväg på kurs och en katt som hette Titus. När vi talats vid några minuter tittade han runt på konsertteamarna som draperat sig lite varstans i rummet och sa:
- So your all from Sweden...? Well except you, varpå han vände sig mot mig.
- I thought you where from London there at one point. Where are you from?
1-0 Adam säger jag bara! London! I have never been so flattered in my life!
Smickrande misstag eller ej, så visste jag efter en kvart i det huset att Adam was a kindred spirit.
När han visat hälften hur de skulle sova på nedervåningen tog han med oss andra upp på den engelskt ruggiga övervåningen. Han visade mig och Madde in i ett nästintill tomt rum och sa med ett dolt skratt:
- You can sleep here. This is the Spare Oom (utläses spare room).
Den onaturliga pausen mellan de båda orden var vag men ändå tydlig om man visste vad man skulle lyssna efter. Snabbt svarade jag:
- Oh. And I can see there is nothing more than a War Drobe here.
Skämtet kom ifrån en av C. S. Lewis Narniaböcker och mitt svar gick inte förbi obemärkt. Han flinade snabbt till innan han rusade vidare för att visa pojkarna var de skulle sova.
Jag bestämde mig för att göra ett test. Jag skulle göra en liten personbetraktelse på Adam under kvällen och sedan bestämma ett visst antal böcker som jag trodde fanns i hans bokhylla.
Listan jag kom fram till var som följer:
1 The Cronichles of Narnia
2 The Lord of the Rings
3 The collected works of William Shakespeare
4 The collected works of Oscar Wilde
5 Minst en diktbok. Antagligen Byron eller möjligtvis Tennyson.
6 Gormenghast
När jag sedan kollade efter fann jag att fem av dessa sex böcker stod i Adams bokhylla. Den enda som inte var med var Gormenghast, den boken jag varit minst säker på. Självklart fanns där även en massa andra böcker och vem vet; de jag tänkt ut kanske var hans fru och inte alls hans men komiskt var det i alla fall. Ännu mer komiskt blev det när jag dagen efter fann Gormenghast liggandes i köket med ett bokmärke i...!
Jag skulle så gärna ha velat träffa Adams fru - jag är säker på att jag skulle tyckt mycket om henne!
Innan jag går vidare och berättar om resten av turnén måste jag bara uppmana er att kolla in denna länk. Den går till Adam, och hans vänners, träkojas hemsida. Hängde ni med där? Det är alltså deras tree house och den har en egen hemsida...need I say more?

Den 6-8 mars hann vi besöka Dereham (där vi mötte en otroligt cool gruppledare), Oxford, Sutton Coldfield (där vi hade en grym konsert på en flickskola), Solihull och Northampton.
Den 9:e mars hade vi en ledig dag i London. Det var alldeles, alldeles underbart. Att bara få vandra runt och ta in allting. Känslan av asfalten under ens mjuka skosulor, de höga byggnaderna som tryggt vakar över en, dialekten och doften av vår i storstaden.
Jag köpte den vackraste sjal jag någonsin sett från en månglare på en av Londons bakgator, såg Picadilly Circus, Big Ben and the Houses of Parliament och besökte på Josephs och Isaks inrådan Abercrombie & Fitch (jag har aldrig varit så generad in my life).
Vid avslutade vår långa dag med en snabb visit vid Buckingham Palace. Tydligen tycker inte drottningen om när två bilar med ungdomar stannar utanför hennes hus mitt i natten och tar kort och spinner runt lite för vi blev snabbt omringade av tre polisbilar ur vilka det hoppade sex poliser med automatgevär. Finländskan Mari som körde bilen som jag satt i (bilen som körde runt, runt, runt i tajta cirklar *osmart, host, host, osmart*) blev utskälld efter noter av en mycket uppprörd polis och ID tog de på oss allihop. Jag står nog med i något register någonstans nu. De anklagade oss mer eller mindre för att vara svenska terrorister - that's a first for me, jag är nästan lite stolt.

Dagen efter var också ledig och den tillbringades i Birmingham med Madde. Jag visade henne alla mina favoritställen och hittade själv en urtjusig 50-tals klänning på min favorit vintageaffär! Jag vet inte när jag ska få tillfälle att ha på mig den...men jag hoppas att tillfälle ska visa sig snart.
Den 11:e var vi på en skola i Alcester. Jag var där själv förra året och hade en gruppträff och det var grymt kul att komma tillbaka. Ungdomsledaren Simon Hodges som jag träffade den gången var där nu också och kom ihåg mig. Kul!
Dagen efter var vi i Nottingham och hade vår sista skolkonsert och dagarna efter det hade vi kvällsmöten i Manchester (eller Man-chest-hair som Bella sa...) och Bolton.
Därefter var det dags för mig att flyga hem. Turnén tog egentligen inte slut förräns idag, men jag var tvungen att komma hem innan pga antagningsprov. Jag och Alexandra flög från Glasgow Prestwick Airport, vilken förövrigt från och med nu är min favoritflygplats. De är väl värda sina slagord "Pure dead brilliant!"
Ord som för övrigt mycket väl sammanfattar denna turné:
It's been pure dead brilliant.

Ode to an english golfer

Nu ska jag vara sådär lite löjlig.
Efter första dagen ledde Nick Dougherty Maybank Malaysian Open och nu efter andra dagen ligger han tvåa (källa: far).
Måste bara säga det för han är typ bara så sjuuuuuuuuukt snygg.

It's still my England

Hello, hello, hello! Wo-oh, wo-oh! Guess what?! I'm in England!
Hittills har vi varit i Plymouth, Port Talbot, Cardiff, Impington, Thetford, Cambridge, Norfolk, Norwich, Dereham och Oxford! Av alla dessa städer och orter hade jag bara varit i två innan (Plymouth och Oxford) vilket innebär att jag fått åtta nya namn på min "Besökta städer lista". Det är verkligen underbart att vara tillbaka. Jag lärde mig att älska Britain förra året, men jag var ändå rätt glad att få komma hem till Sverige igen. Nu när jag är tillbaka, efter ett antal månader hemma i Sverige, känns det som att kärleken har fått gro till sig lite i smyg - jag visste inte ens om det själv - och jag kommer på mig själv med att undra om jag skulle kunna bo här ett helt liv? Jag undrar verkligen, på riktigt.
It may be cold, damp and mouldy, but it's still my England.

Soluppgång över havet