smaka på den Elisabeth Bennet...

Man tycker ju att jag borde vara störtnöjd nu. Jag bor på en herrgård. Jag har drömt om att bo på herrgård sedan jag var en sju-åtta år och såg Stolthet och fördom första gången!
Men idag kom jag på mig själv med att tänka: "Oo om man ändå bodde i stan...!" Strax efter norpade jag en glass ur glassfrysen och valde då en 'vaniljpuck' - ja menar HALLÅ! Vad är det MED MIG?! Sen när väljer jag vanilj över choklad och önskar att jag bodde i stan?!

Annars är herrgårdslivet här ute inte direkt samma som på Jane Austens tid... Man vaknar av en hjärtlös väckarklocka klockan sex på morgonen. Efter en sisådär tre-fyra snoozetryck påbörjar man den farliga färden ner från övre slafen i våningssängen. Önskar att jag kunde säga att jag smidigt som en katt mjukt landar på marken, men mina likheter med katter sträcker sig tyvärr bara till förmågan att kunna somna närsomhelst, varsomhelst och "halvramlar" är verbet som bättre passar in på scenen "Sara & Våningssängen".
När man klätt sig och lagt håret (vi snackar ju trots allt om en herrgård så vi kan inte bara säga "när man slängt på sig lite kläder och satt upp håret i en tofs") beger man sig till stora huset för att inta frukost. På vägen mot entréporten går man förbi det gamla storköket, det vi har använt, som nu är utrivet. Det ska byggas nytt och byggarbetarna är ett gäng polacker som ler mot oss, bråkar med varandra och lyssnar på radio dagen lång. De tycks arbeta dygnet runt... När man vaknar är de där. När man går och lägger sig är de där. Alltjämt jobbar de febrilt, hojtar på varandra ("abradokiev nostralokurva mach..."), och lämnar toasitsen uppfälld. Smaka på den Elisabeth Bennet liksom...