nu börjas det...och ljuvligt är det

Befinner mig just nu mitt i skogen på utbildingsperiod med Ny Generations förstaårsteamare. Återkommer.

nyinflyttad

Jag sitter här och är nöjd med livet. Solens mjukt varma augustistrålar smeker sig in genom fönsterrutan. Fönstret är öppet och genom glipan hör man det frasiga ljudet av bildäck mot varm asfalt och glada röster i samtal längs Fyrisån.
Jag sitter nästan helt i skuggan av gardinen men solen värmer mitt vänstra ben och jag tänker för första gången på mycket länge att det gör nog inget om hösten väntar lite med att komma.
Domkyrkan med sina två torn reser sig majestätiskt på andra sidan vattnet och utgör därmed hela utsikten, så stor den är. Det är vackert och det slår mig att jag bor här.
Livet är i fullständig balans och allt är som det ska.

Är vi en idyll?

Jag sitter här på mitt rum. Mitt rum med ljusblå tapeter med vita, smala, fräscha ränder. Det är min sista kväll innan jag flyttar till Uppsala och jag känner mig lite vemodig. Jag kommer sakna mina blå tapeter med de vita, smala, fräscha ränderna. Speciellt ränderna.
I Uppsala bor det nästan 200 000 människor...och det är ganska många fler än här hemma i bynn det. Min by har omkring 3000 själar och inne i stan (som för övrigt kallas "Ostkustens pärla") bor det runt 20 000. Fast på sommaren är det förstås annorlunda, då är antalet praktiskt taget det dubbla, både i byn och i stan.
Vi har det sådär så att invånarna säger att det vore underbart om man inte behövde bo här jämt och sommargästerna säger "oo, om man bara kunde få bo i en sådan här puttrig idyll och slapp all jäkt och stress i storstaden!"
Det var faktiskt en kvinna från stockholm som var och hälsade på ett par av sinna vänner som råkar vara nyinflyttade i min by. Jag träffade henne på golfklubben när jag jobbade och vi började prata om bynn. Till hennes förtjusning visste jag självklart vilka de nyinflyttade var och jag kunde dessutom förse henne med lite anekdoter om tanten som bodde i huset innan hennes vänner flyttade in.
"Det här är så roligt! Man tänker att det ska vara litet och att alla ska veta allt om alla. Att det ska vara som en liten idyll... och... så ÄR DET DET!!" sa hon och brast ut i ett kluckande skratt. Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Jag minns ju hur det var när vi flyttade hit. De gick världens rykten om att vi var rika sthlmare som hade köpt den stora, gula villan längs med stora gatan för att ha det som 'sommarstuga'! Till och med hundar skällde på vår bil för de kände inte igen den. Nu är det jag som är veteran i bynn och klagar på sommargästerna...
Men när hösten börjar krypa en in på skinnet, löven börjar falla och den sista kräftan är uppäten då får turisterna genast brottom och ränner tillbaka till sina lägenheter i storstaden och gastar om hur skönt det ska bli att få se neonljus igen.
Så en vacker morgon är de puts väck och det blir så glest på gatorna att man tycker att man fryser om nacken.
I år blir allt förstås annorlunda. Det är mitten på augusti men hösten lyser obarmhärtigt med sin frånvaro. Därför stannar sommargästerna säkert längre. Vilken deprimerande tanke; jag överger byn innan sommargästerna! Usch, jag känner mig så opatriotisk!
Hur ska jag klara mig Uppsala! Jag menar när folk härifrån kommer till stora städer händer det säkert ofta att de tappar bort sig! Här bestämmer man inte var man ska träffas, om man ska träffa någon. Här vet man att om någon inte är hemma eller på sitt arbete är det bara att gå längs med den största gatan och ser man honom inte där, ser man honom alltid i något butiksfönster. Ser man honom inte där heller så är han nog hemma hos någon, så då är det bara att ringa runt till de troligaste och fråga och det är gjort i en handvändning. Får man ändå inte, mot all förmodan, tag på honom är det bäst att ränna till sjukhuset för då är han där och har nyss kommit. Hade det varit mer än en kvart sedan hade man hört om det på stan.
Med sommargästerna är det förstås annorlunda, men vem vill ha tag i en turist? De dräller förresten överallt ändå.

the Deathly Hallows [BEWARE spoiler alert!]

Det här är nog den längsta tystnaden som någonsin rått på min blogg (inte för att den levt särskilt länge ioförsig...).
Min frånvaro berodde först på att jag läste Harry Potter and the Deathly Hallows. Faktum är att jag bestämde mig för att inte ge mig ut på internet ÖVERHUVUDTAGET förräns jag läst ut boken. Anledningen till detta beslut var för att jag råkade få syn på en kommentar till en helt random video (som inte alls handlade om Harry Potter) på youtube där skribenten radat upp alla som dör. What a schmuck. Som tur var såg jag bara de två första så det förstörde inte så mycket.
Den andra anledningen går in i den första. Jag har varit i Uppsala en vecka! Jag skulle träffa Milla, Ny Generations teamkoordinator, och de andra teamledarna för att planera utbildningsperioden på Ribbingebäck. Detta sammanföll med Europakonferensen som jag aldrig varit på men hört mycket gott om och jag såg fram emot att få gå lite i kyrkan. Det har inte blivit så mycket med det nu i sommar eftersom jag jobbat många söndagar.
Europakonferensen levde absolut upp till förväntningarna. Det var många bra talare där, en del mycket, mycket intressanta att lyssna till. Jag tänker speciellt på den australiensiske pastorn Mark Connor som hade en grym predikan på ett morgonmöte. Ett annat möte som jag tyckte var sådär extra intressant var tisdagkvällens. Det var Kong Hee som predikade om Paulus och "the Market Place". Om hur Paulus, när han predikade evangeliet för grekerna för första gången, använde citat osv från deras egna filosofer. Citat och idér som de kände igen, så att de skulle förstå! Det mötet var som en historialektion = jag älskade det!
However...allt detta mötes-gåendet (de e möten morgon, eftermiddag, kväll) gjorde att jag fick mycket lite tid att läsa. Jag läste när jag kom åt; på väg till och från möten och när jag satt och väntade på Alex som skulle repa med Konsertteamet, men det blev väldigt upphackat. När jag bara hade 100 sidor kvar, slutstriden, blev det närmast outhärdligt att stanna av hela tiden. Att läsa saker som;
"Voldemort raised his wand and..." och sedan vara tvungen att abrupt sluta! Nej, det gick inte längre. Den natten låg jag vaken till halv fyra på morgonen och läste ut denna, den sista, boken om Harry Potter. Många känslor hann avverkas under de timmarna. Det kan tyckas fånigt, men man får tänka på att jag läste den första HP boken när jag var elva år (lika gammal som Harry i första boken) och sedan dess har det kommit ut ungefär en per år. Man har liksom växt upp med Harry, Ron och Hermione! Jag måste säga att jag är mycket lättad över slutet. Man har hört så många säga att de hoppas att Harry dör i sista boken för att det på något sätt skulle bli mer realistiskt, men I've gotta tell u, när han väl dör (eller typ iaf) så blir man helt "NO NO NO han kan ju gripande inte vara DÖD!!" Sen är han ju inte död utan det vara bara den sista utströdda biten av Voldemorts själ som använt Harry som horrocrux som dör. Dödad av Voldemorts egen killing-curse. Det är så himla bra uttänkt. Och där i kapitlet "The Princes' tale" grät jag nästan en liten skvätt över Severus Snape. Snape som jag trott varit god hela tiden men som min bror hävdat var ond ("Men Saaaraaa. Kom igen! Du kan väl inte fortfarande tro att Snape är god?! Han dödade ju Dumbledore!") Och så visade det sig att allt han gjort var för att skydda Harry eftersom han ända sedan han var en liten kille varit kär i Harrys mamma Lily Potter, född Evans...
Att sluta med en epilog ("Nineteen years later") efter att Tom Riddle, Voldemort, besegrats var helt perfekt. Det skapar den där "O O dem känner jag"-känslan. Känslan att det är kära gamla vänner som man nu träffar igen. Det enda är att man saknar Hedwig, Fred, Lupin, Tonks m fl. De som dog under bokens gång... Fred och George...mina favoriter. Men nu är det bara George.

Nä. Nog pratat om Harry Potter böckerna. Lägger bara till en video någon gjort till minne av de som dör i sista boken. Kanske lite fånigt. Men jag tyckte det var lite fint.