The Great Jane Eyre

Nästa bokcirkelsbok är The Great Gatsby men jag har ännu inte börjat. Jag har nämligen till slut fastnat i Jane Eyre. Denna bok som jag haft ambitionen att läsa så många olika vändor, men ratat om och om igen.

Som den obrottsligt trogna Jane Austen-omanen jag är har jag inte accepterat när andra jämför henne - litteraturens drottning - med Brontë-systrarna. "Aha, gillar du Stolthet & fördom? Då borde du läsa Jane Eyre, det är samma grej!"
Say what?
Samma grej?
SAMMA GREJ?
Det är inte samma grej. Och utifrån det har jag dragit slutsatsen att jag antagligen inte skulle gilla Jane Eyre. Men där var det jag som hade fel. Det är visserligen i princip väsensskilt från Jane Austen men den är bra på helt andra sätt. Jag är 100 sidor in nu och helt fascinerad av unga miss Eyre. Mycket spännande med de feministiska vibbarna som finns i boken.
Får återkomma om det.
Men först måste jag nog presentera mig för Jay Gatsby.

Det röda fältet

Efter mitt misslyckade försök att läsa ut "Mot fyren" av Virginia Wolf var jag fast besluten att avsluta nästa månads bokcirkelbok: Det röda fältet.
Jag lyckades men det visade sig vara brutalt svårt.

Mo Yan skriver fängslande och med en mörk poetisk ton. Det finns dock knappt en sida som inte innehåller flygande kroppsdelar, män som flås levande, våldtäkter eller krossade skallar. Och så all denna hjärnsubstans. Ständigt denna hjärnsubstans som beskrivs med alla andra färger än den rätta. Oftast återkommande är att han beskriver hjärnsubstansen som grön.

Kruxet är att det inte är hitte-på. Denna bok är Mo Yans släktkrönika. Jag antar frimodigt att vissa delar säkerligen är vridna, överdrivna eller på annat sätt inte helt sanningsenliga MEN till grund för romanen finns faktiska händelser. I de stunder då jag ville slänga boken ifrån mig för att jag helt enkelt blev illamående sa jag hårt till mig själv "LÄS!! Sådant här händer i världen idag!" Jag är glad att jag läste färdigt den. Det kommer ta lång tid att smälta och jag känner mig på något sätt förändrad. Medveten.
Kan inte säga så mycket mer om det hela än så just nu.

Jag måste dock säga att jag rekommenderar den om du tycker om att läsa romaner om historiska dramer. Och kanske även om du inte gör det.

Skrivstilen påminner ibland om filmen "Big fish". Yan överdriver på samma sätt. Han berättar om hur hans farfar övade på att skjuta prick genom att skjuta fiskar i floden. När han skjutit "alla fiskar i hela floden" gick han vidare till nästa art. Den typen av berättande ger en magisk glans åt en mycket hård historisk skilldring. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur bra "Det röda fältet" är. Bör läsas!