Kirrat och korrat

01.42 Fortfarande soffan i vardagsrummet
Sådär. Då var hela tidningen korrekturläst. Boccaccio är inte utläst men det kan faktiskt vänta till imorgon. Mina två egna artiklar får nog bli en produkt av en tidig morgon på kontoret. Men det rycker i skrivarnerven så det blir nog inget problem.

Nu är det stora frågan... Kan man sova med så här mycket Skånerost i kroppen?

I need shuteye now.

Tack Käre för detta klipp som tagit mig fnissandes genom denna sena kväll.

Tolv tunnor olivolja och Zoegas Skånerost

20.56 Soffan i vardagsrummet
Jag sitter här med en macka och en kopp alldeles lagom för starkt kaffe. Zoegas Skånerost förstås. Man är väl sin fars dotter.
Planen är att läsa de sista 50 sidorna Boccaccio och därmed avsluta den obligatoriska läsningen inför måndagens seminarium. Sedan ta en dusch och rensa tankarna. Efter det är planen att sätta sig ner och - med Zoegas Skånerost som trogen följeslagare - skriva de två sista artiklarna till medlemstidningen samt korrekturläsa alltihop. Om jag faller sovandes ihop över min dator (som på den gamla goda tiden) får jag helt enkelt åka in tidigare till kontoret och korrekturläsa det sista imorgon bitti. Vid närmare eftertanke kanske det är en bättre idé.
Imorgon hämtar jag upp en vetenskaplig utgåva av Shakespeares As you like it på Carolina Rediviva och läser i helgen. Lyckas jag med det slipper jag läsa den nästa vecka samtidigt som jag skriver hemtenta. Det hade varit så gött alltså.
Jag slutar 14.00, åker hem och övar inför repet med min kvintett 19.00... Kan det vara så att jag kommit på ett sätt att hinna med alltihop? En något galen tidsplan men hey, det har la ingen dött av?
Hej och hå vilken planeringsmänniska jag har blivit.

Innan jag rusar vidare till Boccaccio måste jag få säga några hyllningsord om Rabelais. Denne Rabelais vars bok Gargantua jag just läst. Alltså visst, jag blev förtjust i medeltiden men renässansen! Renässansen! Den är ju helt...underbar! Läs detta utdrag ur Gargantua:

Och eftersom i alla nu existerande kloster allt är noga reglerat, avpassat och ordnat efter klockslaget, bestämdes det att det där icke skulle finnas något ur eller någon solvisare, men att alla arbeten skulle uträttas efter tillfälle och lägenhet; ty sade Gargantua, den allra största tidsspillan han kände bestod i att räkna timmarna - vad gott kommer väl därav? -, och den största narraktighet i världen vore att låta sig ledas av slagen från en klocka och inte av det som sunt förnuft och gott omdöme föreskriver.

Jag kan livligt föreställa mig min fars saliga min när han läser ovanstående. Jag kan föreställa mig det för det är samma min som spelar över mitt ansikte i detta nu.
Och kolla på detta då - såhär inleds Rabelais Pantagruel:

Pantagruel studerade mycket flitigt, som ni väl kan förstå, och gjorde framsteg därefter, ty han hade ett skarpt förstånd och ett så rymligt minne, att det hade varit i stånd att inrymma tolv tunnor olivolja.

Det finns bara ett ord för det här sättet att skriva. Ljuvligt.

Väl talat Edison

"Opportunity is missed by most because it's dressed in overalls and looks like work."

Debatt

...mellan kroppen och själen hos Villon skriven i form av en ballad.

- Vem där?
- Det är ju jag.
- Vem jag?
- Din själ, som redan hotas av den mörka Död; att bittert sörja har jag fullgott skäl, när så jag ser dig: ensam utan stöd, en stackars hemlös hund, som lider nöd!
- Det kom sig av...
- Den lust, som hetsigt brinner.
- Vad rör det dig?
- Jag aldrig vila finner.
- Ta då reson! Jag kanske bättrar mig.
- När blir väl det?
- När barndomen försvinner. Men nog med prat.
- Som det behagar dig.

(---)

- Jag sörjer över dig, du lider kvalen. Ifall du var en stackars idiot, förlät jag gärna allt. Men du är galen. Dig kvittar upp och ned, med eller mot, och för din envishet finns ingen bot, det tycks som trivdes du i ditt elände. Jag undrar just vad blir din visas ände?
- Jag slipper bort, när Döden kallar mig.
- O Gud, vad tröst och vishet, käre frände! Men nog med prat.
- Som det behagar dig.

(---)

- Du vill ej dö?
- Må Herren skona mig!
- Då måste du...
- Vad då?
- Till boken vända din håg och lära...
- Vad?
- Förutan ända i lärda verk.
- Jag skall betänka mig.
- Och inga upptåg mer!
- Det skall ej hända.
- Och vänta ej tills allt med skräck tar ända. Men nog med prat.
- Som det behagar dig.

- Francois Villon 1431-1468

O du ljuva Medeltid

- Medeltiden var inte alls någon mörk tid.
Det var det första vår nye lektor i delkursen Medeltid och renässans sa den 19 januari när vi hade vårt första seminarium. Klockan i salen visade tjugo i fyra. Men jag visste bättre. Den där dumma klockan stannade på tjugo i fyra långt innan jag gjorde entré på litteraturvetenskapliga institutionen.

- "The Dark Ages", det var ju bara ett dumt namn som renässansförfattarna hittade på för att påskina att de var så mycket bättre. Kalla sig själva för "pånyttfödelsen"... Nej. The Dark Ages var inte alls mörka. Det skrevs mycket fantastisk litteratur under den tiden!

Fantastisk litteratur ja. Bernard de Ventadour, Dante, Villon. Tänk så många slående män jag har fått lära känna de senaste veckorna. Slående patetiska i vissa fall. Jag föll aldrig för Dante. Gudomliga komedien i all ära, men seriöst. Vita Nuova, what's up with that? Nej, mannen som självutnämnde sig som upphovsman till "den ljuva nya stilen" uppfattade jag aldrig som särskilt ljuv.

Francois Villon, däremot. Igår mellan 15 och 18, svensk tid, sträckläste jag hela urvalet av hans dikter i vår antologi, Litteraturens klassiker. Dikter och sånger som han skrev på 1400-talet. Mm, history - you never seize to amaze me.

Och klockan i salen visar tjugo i fyra.