Who's laughing now?

Det må vara fånigt och något omotiverat men nu är jag faktiskt ganska stolt. Har precis, i Photoshop, producerat bildkollaget du ser ovan!

dagens Fexmo

Jag avskyr att packa.

minnesblogg #2

Detta skrev jag den 14 april 2007:

At first I saw it in an ad on Disney Channel. Then videoclips with Ashley Tisdale suddenly topped the "Top Ten of the Month" on Flixster. Not even a month later I went in to HMV in the Bullring and walked right into a poster saying "Finally! The Soundtrack from the beloved movie High School Musical is here!!" and I said to myself "HOW could a no doubt silly B-teenmovie rocket the charts that fast? Why did I just see an mc-dude walk out of the store with a copy of the High School Musical Soundtrack in his hand and a happy grin on his face? And since when are they using the word "beloved" at HMV?"
Considering all this attention you would think that a musical-loving (and curious) person like me would walk right home and watch the flippin musical, but I felt no need to. I was convinced that this was some sort of misunderstanding from my part and it would all soon blow over.

Just a few days later me and Justin went to Nottingham to visit a New Generation group. At the school we also met the youthpastor of the Christian Centre in Notts; Laurence. Now, there's one thing you have to know. Laurence is a cool person. You know, he is one of those youthpastors that are genuinely liked by his youth. You can imagine that his youth really looks up to him. In short; he is cool. So you can imagine my surprise when one of the girls in the NG group, from the CC said something like "Oh yeah, and Laurence was so glad when we got him the High School Musical DVD!"
"Eeeh, I'm sorry, what?" I had to say.
"Oh, haven't u seen it?! It's sooooo good!" Laurence said and everyone laughed in agreement.
Apparently, Laurence has been using examples from High School Musical in his sermons to his young people. The guys in the group told me that he always manages to get something in there; a song, a dance, a quote...and they seemed to love it.
I was amazed. But still not that eager to see it. Amazingly.
Well back in Brum I was actually getting sick of it. Sick of hearing about it from all sorts of unexpected people. Sick of seeing the DVD on the top shelf at Tescos with a big sign over it saying "NUMBER 1". And, I admit, a bit sick of still not knowing what on earth could be so amazing about it. I mean it had to be something. Something good to make a 'kids movie' top the charts, even over movies like the Prestige and the Illusionist (even if that was just at Tescos...heh).

So tonight when I surfed on to alluc.org and High School Musical showed up at the list over "recently added" I fell for the temptation. I watched High School Musical. And...
I loved it! Haha!
Afterwards I googled it and found myself at some random mothers website and read the following:
"I've decided to come clean with my latest guilty pleasure. Thanks to the Disney Channel movie High School Musical, I can't stop singing "getcha-getcha-getcha-getcha head in the game," and I have a crush on an 18 year old boy."
And to be honest; who can blame her?! High School Musical is just so irresistibly adorable that you wish you were back in school! Better yet; I wish I was American going to an American High School! Seriously, songs like "getcha head in the game" and "stick to the status quo"...I'm gonna be singing those for days! Suddenly I felt a connection with Laurence, the mc-dude and all the little girls that are probably raving about this movie, and with a slightly misplaced confidence I declare that High School Musical is the Grease of it's time!

minnesblogg #1

Från augusti 2006 till maj 2007 bodde jag i Birmingham, England och teamade med Ny Generation Storbritannien. Under det året var jag väldigt mycket på myspace och hade där även en blogg. En blogg som jag just gjorde ett litet återbesök på och blev lite nostalgisk! Jag kommer nog lite då och då publicera gamla inlägg från den bloggen här; det får bli lite som en minnesblogg och jag börjar idag.
Detta skrev jag den 7 mars 2007:

We had guests this weekend. I like having guests. It kinda...humhum...gives you a new input on life, doesn't it?
They were only here for a couple of days, but we tried to cram in as much as possible to give them "the English experience". They checked out the Bullring in Birmingham, went for Devonshire tea and had English crumpets for breakfast.
Monday night, their last night here, we decided to, as the crown on our masterpiece weekend, go and see "the Queen". Justin, the Englishman in our team thought it was some kinda joke. As he said:
"Why would anyone wanna go and watch a movie about the queen?!" After this remark followed a vivid imitation of a supposed scen from the movie; a conversation between the queen and prince Charles conserning wheter or not it would be appropriate for him to bring Camilla as his date to Dianas funeral.
Anyway, Justin escaped from this torment because (suprisingly enough since Helen Mirren just won an Oscar for it) the movie had only been shown that morning at the Odeon in Bham.
So now we had to decide what movie we should see. We had three options. The Last King of Scotland, The Illusionist or The Blood Diamond.
After a few short presentations of the different movies and assumptions of what we would think of them; made by Brad, I made up my mind. I wanted to see The Illusionist. It seemed exciting, romantic, and precisely in tune with how I felt at the moment. But to my disapointement, everyone else wanted to see The Last King of Scotland. The fact that we knew that it was going to be very violent was overruled by the statement that it was "based on a true story".
So there I found myself, about two hours later, in a big, dark room at the Odeon Cinema, watching the intro to The Last King of Scotland, wondering what they were doing in Uganda, still thinking "maybe no one notices if I sneak out of here and in to 'the Illusionist' instead".
But I didn't sneak out. I didn't.
If you were expecting a movie review here I'll have to disappoint you. I'm not going to write one. I simply couldn't. I mean I could describe what the movie was about I suppose, but I just don't want to because I can't be bothered. So if you want to know the story-line; google it.
No, what I mean, what I can't do is describe what the movie did to me, how it effected me, how it made me feel. When I walked out of that cinema I felt very contemplative. In fact, I was so contemplative that I was completely quiet, which is very unusual for me.
This quietness pushed Justin to, when we got home, ask me "Did it disturbe you? The movie?"
Did it disturbe me? What did he mean; "did it disturbe me"?
Did it disturbe me that precisely the things I had just seen on that screen has happened and are probably happening right now in the world? Did it disturbe me that someone made a movie about it? Did it disturbe me that I'd just got back from an evening out with my friends, where I'd payed £5.40 to watch it? Did it disturbe me that all the frightening events, all the feelings, all the pain, all the helplessness, all the hatred was now, before being forgotten, reduced to one simple question;
"Did. it. disturbe. you."?
If that's what he ment; then yes - it disturbed me.
But of course I didn't find a way to say that on the spot in a reasonable amount of sharp sentences. I just looked confused and said "eeehm..I don't know".
Gosh...what wouldn't I give to be clever?

Annandag gärna en annan dag också!

Annandag. Jag måste säga att jag är mycket förtjust i annandagar. Då har man mysiga minnen av ljuvliga juldagar bakom sig och hoppfull, flickaktig energi inför mellandagarna. Dessutom fylls jag alltid med livsglädje inför det nya året under annandagen. Jag vet inte varför - det bara är så.
Nedan ser du en bild på mina julklappsalster. Nyckelskåpet fick far, tittskåpet var till bror min, godisskålen till min styvsyster med den söta tanden och den vita krukan fick Carol.
Utsikt över det Olowska vardagsrummet med julgranen stoltserande i mitten.
I år införde vi en ny jultradition. Man valde en novell, alternativt ett stycke ur en bok att läsa högt för de andra. Det kändes lite gammaldags och alldeles rasande mysigt. Far läste en novell av Jan Fridegård och självklart berättade han även en tillhörande anekdot om hur han, inspirerad av att ha upptäckt platsen som inspirerade Fridegård till Offer, föreslog Svenska Dagbladet (där han en gång jobbade) att göra en artikelserie kallad "Romanplats Stockholm". Något de sedan gjorde med Fridegård som första exempel.
Själv läste jag den söta novellen "Kärleksgåvan" av O. Henry samt en skämtsam text av Claque som jag själv översatt till engelska en gång till ett skolarbete. Texten kom från Pellas andra bok, en av mina absoluta favoriter.
Nu ska jag gå och sova mig igenom det som blir årets sista julenatt.

Midvinternattens köld är hård - NOT!!

"Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran.
Snön lyser vit på taken,
endast tomten är vaken."

En närmast magiskt vacker julkänsla infinner sig när jag läser dessa ord och jag tycker mig längta tillbaka till tider som jag aldrig ens upplevt...
Midvinternattens köld är puts väck här i Småland men jul blir det visst i alla fall. Idag sjöng jag och Linda Mary did you know och Have yourself a merry little christmas i kyrkan och nyss kläddes granen här i det Olowska huset. Häromdagen bakade jag, far och bror tummakakor. Det är en skånsk, olowsk tradition som vi aldrig försummar. Kakorna är otroligt söta (huvudingredienser är smör och socker) och namnet har de fått för att man tummar ut dem till stora tunna kakor på plåten. Jag har begåvats med tummakakstummen i familjen - pappa har den inte, den måste hoppat över en generation. Så far får handa ut kakorna i stället...

Och imorgon är det julafton...

Swebus - medlet på vägen till självkännedom

Efter ett antal härliga (men väldigt förkylda) utbildningsdagar och en julfest som hette duga fick vi natten till den 16:e ledigt. I och med det var första terminen av teamåret 07/08 avslutat och det känns, lite oväntat, helt rätt. Jag känner mig, trots stormar på många håll, i fas så att säga. Och det är allt jag har att säga om det, i alla fall för tillfället.
Så idag var det dags att än en gång sätta sig på en Swebus hem till bynn. Jag är redigt trött på Swebus nu...har befunnit mig i deras fula bussar alldeles för mycket den senaste tiden. Det är en mindre pärs varenda gång. Speciellt att ta sig ut till betonghallen där de avgående bussarna står. De har sådana där eländiga metalldörrar som bara släpper igenom några i taget. Folket som har turen att ha valt rätt dörrpar, de kommer nämligen i par och det verkar inte finnas något sätt att räkna ut vilken dörr som kommer öppnas först, tro mig jag har försökt (!), får vänta några sekunder i ett litet, litet rum innan de släpps ut till bussarna genom ytterliggare ett par metalldörrar. Det är ganska roande att se hur de första börjar ställa sig i kö utanför dörrarna redan 15 minuter innan avgång. Sedan står de där och väntar och blockar hela korridoren för alla andra stackars människor som försöker hitta sina bussgater. När dörrarna sedan öppnas, ett par minuter innan avgång, trycker människorna på som att det gällde livet. Allt detta görs ju förstås mycket diskret, vilket misslyckas totalt, och det är alltid någon liten girig tant som fastnar med väskan kvar i vänthallen.
Väl ute vid bussen hör jag "Driving home for Christmas" från okänd källa och ser mig förvirrat omkring. Tillslut upptäcker jag en liten, liten CDspelare tronande på någon slags ellåda, onekligen placerad där av Swebus personal. Jag ler lite för mig själv; de försöker i alla fall.
Man var tvungen att lägga i bagaget på sidan lägst bort från trottoaren för att den vanliga luckan var sönder. När jag stod där och som bäst hivade i mina väskor kom det en liten tant med en ännu mindre väska. Hur liten den nu än var så såg den för stor ut för henne och ja sa därför: "Oj, ska den väskan i här? Ska jag hjälpa Er att lyfta upp den?"
Den lilla tanten monterade raskt ner handtaget på väskan och sa förstrött utan att titta upp: "Ja, den ska i här." Sedan lyfte hon väskan i vad som såg ut som en omöjlig rörelse och la in den i bussen. Jag tittade förvirrat på henne och tänkte att dagens tanter är precis som dagens karriärshungrande trettioplussare och för övrigt även femåringar: "Jag kan själv!" andas de.
Ja, vad ska en stackars flicka göra, man borde kanske bara mind ones own business. Jag gick runt bussen för att hoppa på men valde självklart fel håll och fick därigenom gå längre vilket gjorde att jag hamnade längst bak i kön. Sämst. Kärriärstanten som kunde själv hamnade före mig i kön. Sämst igen.
Jag är vanligtvis en ganska beskedlig medresenär. Men inte idag... Beväpnad med en besvärlig förkylning och en matlåda bestående av praktiskt taget bara lax kan man nog kalla mig den beskedliga resenärens fiskstinkande mardröm. Jag gick längre in i bussen och spanade efter ett lämpligt offer. Satte mig tillslut bredvid en kvinna i yngre medelåldern som såg trött ut. Perfekt tänkte jag. Då somnar hon snart så kan jag äta lax och snyta mig bäst jag vill.
Och så bar det av mot Småland. Satte ganska snabbt mp3 i öronen.

"Under this national rain cloud
I'm getting soaked to the skin
Trying to find my umbrella
But I don't know where to begin

And it's simply irrational weather
Can't even hear myself think
Constantly bailing out water
But still feel like I'm gonna sink

'Cause I'm under the weather
Just like the world
So sorry for being so bold
When I turn out the light
You're out of sight
Although I know that I'm not alone
Feels like home
Feels like home"

sjöng KT Tunstall och återigen kände jag mig i fas. Vad jag nu menar med det.
Innan vi lämnade Sthlm åkte vi förbi ett frostbitet äppelträd där alla de vinröda frukterna hängde kvar. Två skator satt majestätiskt i trädet och jag slogs av en känsla att det där var det vackraste jag sett på länge.

"It's not so easy loving me
It gets so complicated
All the things you gotta be"

sjöng Chrisitina Aguilera och jag kom att tänka på kvällen vi var med teamledarna hemma hos Milla. Vi lekte en lek där alla i tur och ordning fick vara tysta och lyssna på de andra som beskrev var de trodde att personen som var tyst befann sig nu och var man trodde att de skulle vara om tio år. Det blev intressant, speciellt eftersom att vi hade ett par sanningsägare ibland oss. När jag satt och lyssnade på vad de andra hade att säga om mig insåg jag att en del av dem faktiskt känner mig. SR sa ett par tryggt insiktsfulla saker och JP liknade mig vid en miniräknare som betraktar människor, lagrar informationen och sedan räknar ut cause and effect. "Du tänker nog väldigt mycket, betraktar allt och alla...var du tar vägen med de tankarna vet jag inte riktigt...om du har någon...stans...och så tänker du att liksom 'varför förstår ingen mig?' men det är kanske för att det finns ganska mycket att förstå..." sa han.
I Linköping blev bussen stående 20 minuter. Det bakre dörren ville inte gå igen, den tjöt en hög varningston, ett F# (det bildar ett tritonus, ett obehagligt intervall, mot ettstrukna C, tonen alla männsikor i vår kultur verkar relatera till som utgångspunkt. Ett intressant val av varningston som för övrigt stödjer mina teorier om den stora massans menatala musikalitet). Fisset bildade en sus4-klang i slutackordet på låten jag lyssnade på och jag formade en tredimensionell cellist i ett stycke av foliet från min laxmacka medan vi väntade på att de fyra männen, som dittills hade strömmat till, skulle hitta felet på dörren.
Vid sjusnåret var jag hemma igen. Och nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon är en ny dag. Ny dag, nya möjligheter - till och med i den här byn.

Juloffensiv på huvudkontoret

Igår var Mogul (=Joakim, ordförande i Ny Generation) på kontoret. När han kom in utbrast han "här behöver vi lite julpynt! Jag sticker ut och köper lite!" Jag tog för givet att han skulle köpa någon stjärna att hänga i något fönster och sedan skulle det vara bra med det. Jag fick därför en smärre chock när han återvände lite senare till vårt kontor på tredje våningen och bad om bärhjälp för julpyntet.
Varför behöver han bärhjälp? tänkte jag. Hur mycket kan han ha köpt?
Hur mycket som helst tydligen. Det var säkert fyra, fem, sex kassar och de innehöll ett överflöd av ljusstakar, julänglar, snögubbar, stjärnor, pumlor, glitter, ljus osv osv osv. Han hade till och med köpt en julgran!! Och han hade köpt goripande ÅTTA fönsterstjärnor! En för varje goripande fönster på vårt goripande kontor!
Vad ska man säga? Det var helt enkelt alldeles, alldeles underbart. Jag sprang runt och tog lite bilder - här nedan kan ni se ett bildspel över den lyckliga händelsen. Ni får se det här som en hyllning till vår käre julMogul!
GOD JUL!

en bokmals bekännelser

Insåg igår på bussen att jag i tankarna associerade varenda hållplats till en bok, bokkaraktär el liknande. Stört.
Redogör nedan för de något röriga tankegångarna. (Måste även i rättvisans namn varna för en ganska fet Deathly Hallows spoiler).

Nästa...Klostergatan. St Augustines memoarer var den senaste bok jag köpte. Jag måste läsa den snart.

Nästa...Skolgatan. Pella gick på en flickskola. Jag önskar att jag gått på flickskola. Eller ganske inte. Det enda felet med flickskolor är att det inte är några pojkar där.

Nästa...Polishuset. Linda Wallander bestämde sig för att bli polis. Undrar om jag skulle kunna bli polis...

Nästa...Svartbäckens vårdcentral. Anne på Grönkulla döpte om en bäck som hette något i stil med Svartbäcken till "Mörka Speglande Vågen". Det är vackert. Jag vill också se det vackra i allt.

Nästa...Auroragatan. Harry Potter ville bli auror när han var yngre. Aurorer är häftiga. Fred Weasley dör i sjunde boken. Himla skit.

Nästa...Moskén. Jag har koranen på svenska. Det är ganska konstigt.

Nästa...Löten. Vad i hela friden är "Löten"? Och varför kommer jag att tänka på Eldvagnen av Lotta Åhall när jag hör det??

Nästa...Sandels gata. Sandel -> Sandberg -> Bea och Nadia -> Lyckliga dagar och trygga senkvällar. -> Bundisar av...ja, vad hette hon nu igen?

Nästa...Nyby gård. Romanen Lilla huset på prärien är nog bland det tråkigaste som någonsin skrivits.

Nästa...Bågspännarvägen. Jag ska läsa Doris Lessing när jag kommer hem.

hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam

Det är ganska mysigt att teama ändå. Eller så kanske det bara är mysigt att vara ung. Jag vet inte riktig - det kanske till och med är lite samma sak.
Det slog mig idag att jag verkligen bor i ett kollektiv. Pappa brukar alltid säga att ett av de lyckligaste åren i hans liv, kanske det lyckligaste, var året han gick folkhögskola. De bodde många tillsammans, massa personer som alla var insnöade på samma sak, och levde nära inpå varandra. De lagade mat tillsammans, åt tillsammans, grälade tillsammans och skojade tillsammans. Det fanns alltid någon att diskutera med, alltid någon att skratta med. De levde tillsammans. Och det här är mitt "folkhögskoleår".
Det bor tolv personer i det här huset. Vi är som en färgstark, lite knasig och väldigt varierad familj. Kalle - vår tyste och precise dalpojk, Samuel - herr Trendig Tänkare och Joel som på morgnarna säger "det finns risk för att det här blir en bra dag". Julia som jämt sätter på hög musik i sitt rum och sedan går därifrån, Fia som ränner hit och dit mellan innebandyträningar och matcher och Bella med det långa rödblonda håret som alltid stryks bakåt och perfekt faller över ryggen. Jossan som alltid tycks ha något att säga, Johanna - den vackert milda och Emma med den starka viljan. Alexandra vars röst kan växla från torndön till näktergalskvitter på två röda, Madde som kan kuttra som en duva och fnittrar i tid och otid och så jag. Jag, som skäller på folk i sömnen.
Jag tycker verkligen om dem allihop!

Ingen TV har vi heller. Men ett piano...! Häromdagen väntade vi gäster för Emma fyllde år och skulle ha middagsbjudning. Hon hade börjat med förberedelserna i god tid och det rådde därför ett stilla lugn i huset timmarna innan gästerna skulle börja droppa in. Kycklingen, vildriset, haricouvertsen och tsatzikin med löjligt mycket vitlök var klar och Emma hade stassat upp sig i sin lilla svarta ackompanjerad av en medaljong formad som ett hjärta.
Jag och Jossan fördrev tiden i vardagsrummet med sysslor som skulle platsa i en Austen-roman. Blev påmind om ett citat ur en bok jag läste i somras; Letters from Pemberly av Jane Dawkins:
"We would not have you think that our days are spent in complete idleness. Indeed, not an hour in the day hangs heavy on our hands. When not engaged, we read, we work, we walk, and when fatigued with these employments, relieve our spirits either by a lovely song, or by some smart bon-mort and witty repartee..."
Vi satt som bäst och njöt av att vara unga kvinnor när Petrus, en av de tre killarna på Ny Generation som inte bor i huset, kom in.
"Trevligt. TV-fritt. Kulturellt...!" log han och slog nöjt ut med händerna mot Jossan vid pianot och mig sittandes i soffan med en bok i händerna. Jag tycker om när han ler sådär.

Just nu är det bara jag, Emma, Jossan och Samuel som bor i huset. Alla de andra är antingen ute på turné eller reser på annat sätt. Idag åkte vi från kontoret kl 17 (duktigt, inte sant?) och handlade sedan samt städade hela huset - noga! Jag tror att vi allihop tjänade in åtminstone ett par vuxenpoäng. Och det var när vi satt där och åt middag i vårt nystädade kollektiv som jag i tankarna påbörjade dagens fundering som ni just läst.

Innan frosten - en dimmig bok

SARAS BIBLIOTEK
Titel: Innan frosten
Författare: Henning Mankell
Antal sidor: 500
Typmening: "Framtiden var närvarande i form av en oöppnad mjölkförpackning som hade hållbarhet till 2 september."

Handlingen i Innan frosten av Henning Mankell kretsar kring ett antal försvinnanden som sker veckan innan polisaspiranten Linda Wallander går i tjänst. I samband med dessa försvinnanden sker även ett par bestialiska mord som verkar ha religiös anknytning. Mankell skriver ömsom ur mördarens synvinkel och ömsom ur Ystadspolisernas synvinkel. Upplägget verkar ganska spännande, inte sant? Tyvärr lyckas det inte. I alla fall inte förräns sidan 358. Det enda Mankell lyckas med fram tills dess är att reta upp mig för att han verkar så sanslöst nöjd med vissa formuleringar. Första gången jag uppgivet slängde ifrån mig boken var vid dessa meningar på sidan 46:
"Linda gick hem genom den kvällstomma staden. Utanför biografen på Stora Östergatan stod några ungdomar, alldeles tysta, försjunkna i en bioaffisch. Hon undrade om de la märke till den osynliga uniform hon bar."
"Hon undrade om de la märke till den osynliga uniform hon bar." MAN, WE GET IT! DU ÄR BRA PÅ ATT SKRIVA! Det blir inte bättre av att han sedan använder uttrycket "osynlig uniform" 5-10 gånger i boken.

Mankell beskriver egentligen inga karaktärer, i alla fall inte berättande. Han låter istället läsaren se karaktärens tankar och höra vad han/hon säger och på så sätt förstå. Vid de första indirekta karaktärsbeskrivningarna är jag lite imponerad. Mankell är bra på att spåra en människas tankar och tankeassociationer. Se dessa exepel:
"Sen lyssnade hon på telefonsvararen där den röda lampan som markerade nya meddelanden blinkade. Det fanns tre samtal markerade. Vi lämnar ifrån oss våra röster, tänkte Linda. Vi sprider dom på hundratals bandspelare runt om i världen."
Så skulle mina tankar mycket väl kunna fara iväg. Men det skulle vara mer som en obestämd känsla; en tankeassociation - inget jag skulle sätta på pränt; men det gör Mankell förvånande nog.
Läs även detta exempel:
"Linda hajade till. På en sida hade Anna med kraftigt rött skrivit "Pappa" och sen ett telefonnummer som bestod av nitton siffror, bara ettor och treor. Ett nummer som inte finns, tänkte Linda. Ett nummer till den hemliga stad med sitt lika hemliga riktnummer där alla de försvunna människorna samlas."
Henning Mankell är en tankespårare. En tankefinnare och tankefångare. Precis som bokkaraktären Birgitta Medberg kartlägger gamla stigar kartlägger Mankell tankar. Och det är intressant.

Tyvärr verkar käre Henning dock helt oförmögen att ta sig ur sitt Mankellsliga sätt att berätta. Alla hans karaktärer pratar precis som han berättar händelserna runt omkring. Läs detta exempel:
"Anna är ingen teoretiker. Vem hon liknar vet jag egentligen inte. Inte mig, inte sin far. Kanske liknar hon bara sig själv."
Detta säger karaktären Henrietta Westin, men jag tycker inte att det i sitt sammanhang är trovärdigt som ett citat från kvinnan i fråga. Man får en bestämd känsla av att boken egentligen inte handlar om Linda Wallander och hennes far Kurt Wallander utan snarare om Linda H. Mankell-Wallander och Kurt H. Mankell-Wallander. Vid upprepade tillfällen låter han även karaktärer kommentera varandras vältalighet. Återigen: MAN, WE GET IT! DU ÄR BRA PÅ ATT SKRIVA! Du behöver inte låta dina egna romankaraktärer kommentera att de uttrycker sig bra när de alla pratar likadant och du själv skrivit alltihop!

Mankell verkar skriva med ett oigenomträngligt lugn. Ingenting skulle kunna stressa på honom att berätta snabbare. "Går det så långsamt att du tröttnar - sluta läs då! Jag behöver inte dig" tycks han tyket hojta från bokbladen. Han använder precis så många ord som behövs; varken ett för lite eller ett för mycket.

Att läsa Innan frosten kan liknas vid en promenad med Henning Mankell. Han går vid din sida och ni promenerar lojt vägen fram. Det går ganska långsamt men det gör inte så mycket; promenaden tjänar ändå inget direkt syfte. Du vet inte alltid var ni ska svänga för att komma rätt men Mankell leder er skickligt framåt. Sakta men säkert. Han vet ju vart ni ska. Du följer honom och efter ett tag blir du så van vid att ha honom där vid din sida att du inte märker att han har börjat gå snabbare. Någonstans vid 350-sidorsdraget upptäcker du att ni börjat småspringa. Det är då du inser att det blivit spännande.

På sidan 480 peakar boken och jag tänker att "den var nog ganska bra i alla fall". Nästa stund tappar Mankell det imponerande metodiska berättarlugn han haft genom hela berättelsen och han sluddrar snabbt igenom slutet. Jag undrar förvirrat om någon tvingat honom att bli klar med boken tidigare än vad som var planerat. Viss respekt återvinner han dock med en ganska snitsig fem sidor lång epilog och ett kanske ännu snitsigare efterord.

Slutligen vill jag bara nämna min favoritkaraktär: Stefan Lindman, den unge polisen som jobbar tillsammans med Kurt och blir lite förtjust i Linda. Efter ett besök hos ett stabilt vittne säger han:
"Oftast möter man rädda, skakade, arga människor. (---) Ibland kommer ljuspunkter. Som den här mannen. Jag stoppar in honom i mitt arkiv på personer jag ska minnas när jag blir gammal."

Renkel; jag stoppar in den här boken i mitt arkiv på böcker jag ska minnas när jag blir gammal.
Och det är ett ganska gott betyg ändå.

On the Road i syd och väst

Sverigeturné #1

morgonstund har insikt i mun

Jag har aldrig pressat mig själv.
Jag har varit rädd för att upptäcka att jag inte är så smart som jag tror att jag är.

Så nu är man tydligen inte bara självgod utan feg också.

any given lördag

Jag skulle vilja skriva något vackert. Eller insiktsfullt. Eller tankeväckande eller roande. Jag skulle vilja skriva som Anna-Lisa Wärnlöf aka Claque! Men så kom jag på att om man vill skriva som Claque gör man nog bäst i att födas som Claque från början.
Därför skriver jag som jag - jag kan ju inte göra så mycket annat.

Idag har det varit en sådan där onödig dag. En sådan där dag när man egentligen inte har gjort något vettigt men där man på något sätt i alla fall har gjort bra saker.
För att sammanfatta dagen gör jag en lista över mina göromål och prestationer:
- Jag har bakat pepparkakor - årets första! Vi hade inga formar så man fick kniva ut sina underverk. Jag gjorde bland annat en bok, en G-klav, en fourbar och ett mafrottostativ. Miljöskadad? Kanske det, kanske.

- Jag har suttit med Persson och Youtube (bra kombo har det visat sig) och så att säga "utbytt Youtube-bibliotek". Vem kunde ana att det blev ännu roligare att youtuba saker när man var två? Då kan man turas om att visa favoriter och på så sätt finns det alltid ett bra klipp på G!

- Jag har gått ifrån en film som jag inte tyckte var bra.
Denna sista punkt är nog den jag är mest glad för. Vi såg Any given Sunday och den var skitig. Jag ska inte säga att jag brukar vara den som är bra på det där med moral när det gäller filmer (är mycket förtjust i allt vad the Fratpack heter och det är i mångas ögon och öron inte det bästa) men den här filmen ville jag faktiskt inte se. Jag satt kvar länge. För länge.
Tillslut insåg jag dock att jag 1) är människa och därmed 2) har en fri vilja. Och så reste jag mig upp ur soffan och gick därifrån. Istället för sista halvan av filmen diskade jag, åt ett halvt äpple och visade Madde och Persson klippet där Victor Wooten spelar sitt fantastiska Amazing grace bas solo.
Allt sammantaget får man nog ändå kalla det en helt okej lördag - om det så bara var för att jag lydde den hittills nonchalerade impulsen att gå ifrån en film.

Till sist: kolla detta klipp (en ny favorit in my book)

lever livets lata dagar...ja, eller nåt sånt

Got a grudge against Alex? Kittla henne. Works like a charm...!

Här i västregionen där turnén nu fortsätter, har vi de flesta skolkonserterna i Göteborgs omnejd. Detta innebär många arbetssamma förmiddagar och lika många lite slappare eftermiddagar (åtminstone för somliga).
Vad gör man då?
Tyvärr fastnar större delen av folkmassan, som just nu kallar Biskopsgården sitt hem, framför TV:n. Eller ja, tyvärr säger ja, jag kanske inte är bättre jag. Jag bloggar.
Men blogga kan man ju inte göra jämt. Det vore nog ohälsosamt - för att inte tala om omöjligt. Den gode Persson försökte sig tydligen på en 24 timmars-blogg härom dygnet. Utmaningen bestod i att blogga en gång i timmen. Hans syfte verkar ha varit att försöka definiera hur innehållsrikt livet egentligen är. Vet inte till fullo vad han kom fram till, det framgick inte riktigt. I och för sig lyckades han inte heller redigt - det saknas ett antal timmar där under natten. Då låg Skorpan nämligen och snusade i sin säng. Helt rättmätigt, kan jag tycka, även om det hade varit intressant om studien fullbordats. Det kanske är något man skulle ta och försöka sig på någon gång.
Det är verkligen mycket folk här. Alla fem "bubblande glada" konserttjejer bor här (klicka på länken för att läsa om konsertteamet i Ystads Allehanda) plus västteamet. Sju är det allt som allt. Det låter i och för sig inte så farligt, inte om man jämför med de tolv som bor hemma i kollektivet i Uppsala. Men på så här liten yta blir det en hel del.
I eftermiddags drog jag och Alexandra in en internetkabel i badrummet och satte oss där och kollade lite på Prison break. Det var gripande det enda stället man fick vara ifred på (resten av gänget är, av någon outgrundlig anledning, inte speciellt förtjusta i Prison break).
Det är nog där myten om att tjejer alltid går på toaletten tillsammans kommer ifrån. För när det är Michael Scofield det handlar om spelar det ingen roll om man sitter i en soffa eller på ett kakelgolv - det känns ändå som ett moln.

jag gör en Clifton Fexmo

Jag gillar...
...när människor citerar böcker eller filmer i vardagligt tal. Roas speciellt av att betrakta dem skrattandes i mjugg åt att "ingen" förstod att det var just ett citat.

Jag ogillar...
...när man borstat tänderna, sköljt av tandborsten och upptäcker att det ligger ett hårstrå invävt mellan borsten. Hu, så äckligt, kväljande nära.

Det roar/oroar mig...
...när människor tror att de pratar om samma sak fast de egentligen pratar om olika saker och man själv verkar vara den enda i sammanhanget som uppfattar missförståndet.

en gång estet...

Örkelljunga, Oskarshamn, Simrishamn, Hässleholm, Malmö, Göteborg. I den ordningen. Perspektivet på avstånd blir verkligen annorlunda när man teamar med Ny Generation. När man dagligen åker 40 mil som vi gjorde i början av sydturnén reduceras en sträcka på 20 mil till en petitess jämförbar med en promenad till lokala ICA.
Det är när man börjar närma sig siffror som 50 och 60 mil som man börjar fundera på att planera lite noggrannare.
Men nu är jag alltså i Götet. Det känns ganska bra faktiskt. Det susar och brusar så tryggt om spårvagnarna här i Göteborg.
Idag hade vi en ledig dag så jag tog 6:an till Järntorget och träffade Jessica. Vi lunchade på ett litet café i en kullerstensgränd och pratade om vad som hänt sedan vi sågs sist. Sedan följde jag med henne till Dansforum där hon studerar sitt förberedande år inför Balett Akademien, och satt med på hennes sånglektion. Det är så inspirerande med människor som följer sina drömmar.
Blev direkt lycklig av att gå in i en miljö så präglad av esteter. När man öppnade dörren möttes man av en stark och förvånande doft av blommor...! Ungefär som att där fanns 1000 röda rosor eller som att någon precis skrubbat hela stället med alldeles för mycket rosdoftande Ajax.
Man gick igenom en liten foajé och nerför en trappa för att komma ner till danslokalerna. Allt var luftigt och fräscht och dansstudiorna hade glasväggar och vita tak, väggar och golv. Där inne studsade svartklädda förstaårsstudenter från Ballett Akademiens yrkesutbildning runt i vad som liknade första försök till en sådanhär:
Alla log. Alla levande. De hade ett gigantiskt skåp fullsmockat med musikalnoter och en leende sångpedagog.

Maan vad jag saknar estet.

allmänna tankegångar

"Sol-och-vårare" vilket konstigt ord...jag hörde det precis på "På minuten". Hur skriver man det ens? "Solochvårare" eller "sol-och-vårare"? Måste googla det...
solochvårare får ca 7000 träffar medan sol-och-vårare får ca 10 000 träffar. Vad säger det oss? Jo, att världen är oense som vanligt.
På tal om ord - vet ni om det heter "omständigt" eller "omständligt"? Jag vet, jag trodde också att det hette "omständigt"!! Maan...jag skakades i mina grundvalar när jag slog upp det i Svenska Akademiens ordlista - det heter nämligen "omständligt"! Galet...jag har verkligen sagt fel hela mitt liv. Undrar vad mer jag säger som kanske är helt fel. Jag bara vandrar omkring här i salig ignorans och pratar på som att språk var något för amatörer.
Ovanstående bör läsas med feta ironiglasögon.

Jag är märkligt pigg, tankarna skenar åt alla håll, teamarna ringer de sista samtalen för dagen, Josefine skrattar kippande efter andan och Samuel har på sig en mössa från Design Torget.
En helt vanlig dag på kontoret går till ända.

"I can't work like this!" sa divan och drog

Photoshop har hängt sig och jag känner såhär:

självförtroende och andra sisyfosarbeten

Gick lite på stan med Emma igår och började prata om självförtroende. Vi kom fram till att vi knappt har något. Hehe. När en kille ger mig en komplimang reagerar jag oftast med att tänka "varför HÅNAR han mig?!"
Som t ex i fredags när jag och Hedén skulle åka till Gamleby för att montra på konferensen "Ut i Alla Världar". Vi skulle precis bege oss när vi kom på att vi glömt en sak uppe på kontoret. Hedén stannade bilen ett par meter längre ner på gatan och jag studsade ur för att hämta vad det nu var. Jag hade på mig svarta leggings, den stora t-shirt klänningen som det står I *heart* NG på, min skinnjacka och ett par svarta "Madicken-skor" med liten klack.
När jag stod på trappan och knappade på porttelefonen gick det förbi två svarta, trendiga killar i tjugoårsåldern. De stirrade på mig och jag började fundera på vad det var för fel. Hade mina leggings glidit ner? Min stora tröja upp? Hade jag ett streck i ansiktet? En lapp på ryggen? Jag menar, kom igen, VAD VAR DET FÖR FEL?! Jag vände trotsigt mitt fokus tillbaka till porttelefonen för jag tänkte att har jag en fläck på baken så ska jag i alla fall ha det med attityd. Precis när de passerade mig visslar den ene, går baklänges ett par steg och ropar "seeeexy lady!"
Jag var färdig att klappa till honom. Okej om han inte tycker att jag hade benen för att ha leggings och t-shirtklänning sådär men, kom igen, han behövde ju inte HÅNA mig sådär för det! Någon som jag inte ens kände, som jag aldrig träffat - hur kan man vara så ELAK!
Och det var min första reaktion.
Sorgligt komiskt, tyckte Emma, som tyvärr kände igen sig.

hej far nu är jag här igen

Stevie Wonder jamar rivigt "Living just enough, just enough for the city..." ur högtalarna på datorn där jag sitter vid familjen Thors matbord. Jag tittar förstrött bort mot vardagsrummet och deras ostämda piano och funderar på att spela en snutt. Slår dock iväg tanken direkt: jag borde publicera nyheten med bild norrteamarna just skickade mig, jag borde spåna på idéer till reportaget om utbildningsdagarna, jag borde fila på programmet till Nordic-festen och jag borde dessutom inte spela alls för jag kommer väcka grannarna.
Läste vad jag nyss skrivit och inser att enligt mina principer är bara det sista skälet giltigt. Inser därefter att enligt mina principer borde jag inte sitta här alls. Kockan är 22 och jag är forfarande i "NG-mode"!
Vad hände med tjejen som promt slutade jobba och gick ifrån datorn klockan 17.00? Vad hände med tjejen som vägrade kolla NG-mailen på helgen och som lite halvtrotsigt hämtade inspiration från en bild på Sara Jessica Parker med sovmask i ett rufsigt hår, ätandes choklad, med texten: "And then I told myself - ofcourse I deserve it."
Jag vet inte. Men jag måste absolut hitta henne igen.

Viss musik är bara så vacker. Notting Hill går på tv ikväll. Ni vet scenen när de har spenderat en dag tillsammans och nu sitter i Hugh Grants soffa och Julia Roberts säger:
"You have big feet..."
"I know, I always have."
"You know what they say about men with big feet..."
"No. I don't. What do they say...?"
"Big feet...large...shoes."
När musiken bara lägger ett tretal ackord. Vilande, rofyllt, drömmande...där det som lyser igenom är de väl genomtänkta färgningarna.
Ibland känner jag att jag bara skulle vilja sitta vid ett piano för tid och evighet. Spelandes vilande, rofyllt, drömmande...där det som lyser igenom är de väl genomtänkta färgningarna.

You're all I want

lite småroligt

Mina favoritdikter #1

Jag är skal och det finns bara du

som kan fylla som kan
göra levande, jag vill
vara levande som du, har aldrig
träffat något så levande
som du, ibland har jag
anat, i musiken i stjärnhimlen i någons profil
en flik av levande av vackert
av längst bort och närmast
av hem, av dig
men du, du är mer än flikar du är
hel du är helig
du är överallt du är
över allt

Jag är skal och det finns bara du

Sara har blivit Sa och ra

Jag känner mig som en bläckfisk. Nej förresten, som en wannabe-bläckfisk. Jag är en fisk med två armar, eller kanske inga alls, med bara 24 timmar på sitt dygn. En fisk som alltid avundas bläckfiskarnas åtta armar. De åtta armarna som gör att de har tre par armar fler än de vanliga fiskarna vilket i sin tur borde innebära att de hinner med tre gånger så mycket vilket nästan är som att ha ett dygn med 96 timmar!
Jag vill inte vara fisk. Eller egentligen har jag inget emot att vara fisk. Jag tycker bara inte om när alla andra behandlar en som att man var en bläckfisk.

Jag är bara så splittrad och frustrerad. Man vill göra ett bra jobb, men det är svårt när man i praktiken har två heltidsjobb.
Folk förväntar sig att man hela tiden ska spotta ur sig fräscha, roliga idéer men frågan är bara när i hela friden man ska ha tid att sätta sig och spåna fram dessa fräscha, roliga idéer? Jag tycker att vi i den här organisationen alltid bör varar misstänksamma mot medarbetare som kommer med fräscha, roliga idéer och ställa oss frågan: vad är det för uppgift personen försummat för att ha tid att komma på denna fräscha, roliga idé?

Nej, jag har faktiskt inget emot att vara fisk. Så länge jag får vara en glad lax.

hösthem

Imorgon åker jag hem till bynn...så mysigt. Jag längtar efter att se pappa, bror, ja alla. Och trädet utan för mitt fönster som nu är blodrött och eldgult.

seriösa svärmorsdrömmar

Skämt har en tendens att bli långa, seriösa och utdragna på Ny Generation. Jag har alltid varit åskådare till dessa skämt. Skrattat åt det högt tillsammans med den stora massan, flinat åt skämtet och den stora massan tillsammans med upphovsmakarna och skrattat i mjugg åt upphovsmakarna. Men idag blev jag på något sätt "huvudansvarig" för ett tvättäkta Ny Generation-skämt.
Under lunchen som intogs i köket på huvudkontoret råkade jag tacka Joel för att han tagit med sig lunch till oss alla när det egentligen var Joseph som gjorde det och jag egentligen tänkte 'Joesph'. Har ni någonsin känt så att hjärnan så att säga "sne-kopplar"? Man vill säga ett ord men hjärnan kopplar ett annat ord till betydelsen av ordet man ville säga. Detta gör att man säger fel ord. Och detta kan ju bli hur tokigt som helst! I detta sammanhang då jag nu sa fel namn råkade jag även berätta om gången då min hjärna sne-kopplade ordet svärmorsdröm. Istället råkade jag säga osthyvel. Jag vet det låter hur knäppt som helst, och det möttes av förtjusta "du-är-ju-knasig-skratt" från de andra vid bordet; Joel, Joseph, Emma och Fred.
Detta erkännande ledde till en intressant diskussion om vad som egentligen ligger i ordet svärmorsdröm och diskussionen ledde i sin tur fram till ett beslut om att vi skulle skoja lite med teamarna. Vi bestämde oss för att vi kollektivt skulle utse Ny Generations svärmorsdröm/svärmorsmardröm + hemmafru/karriärkvinna 07/08!
Jag påtade ihop ett mail där det stod hur man skulle rösta och att vi ville ha motiveringar. Som pricken över i skrev jag det väldigt seriöst och satte sedan som ämne på mailet: "till nästa nyhetsbrev!"
Det tog inte någon lång stund innan mail började droppa in. Det som flinades mest åt här på östkontoret var inte inte bara folks skojiga motiveringar utan även att det var så pass många som tog det så SERIÖST! Jag fick ett mail från FK, media-ansvarig, som oroligt sa något i stil med:
"Hur ska det här användas i nyhetsbrevet? Sara, det här måste du uppdatera mig om!"
Jag blev ju såklart alldeles darrig i knäna vid tanken på att FK trodde att jag skulle göra en sådan idiotisk sak helt på eget bevåg men beslöt mig (efter "goda råd" från Fred-"Han testar dig bara!"-Lundqvist) att driva skämtet vidare och inte vara den som viker mig. Så jag svarade endast med orden:
"Det är väl lugnt? Jag har kollat med Milla!"
Milla är vår teamkoordinator... Jag antar att FK med det förstod (om han nu inte gjorde det innan, vilket jag ioförsig troratt han gjorde) att det hela var ett skämt. Tanken på att jag skulle tro att det skulle räcka med ett godkännande från Milla i en sådan här sak, som dessutom bara var helt dum från början, är befängd.

senare 071003...
Hade fått mail från Mogul imorse...även han svarade helt seriöst. Och inte bara han utan även vår käre Renkel samt ett stort antal konsertteamstjejer. Fred påpekade att "det var nog bara för att Ollie mailade ut det. Hade det varit jag eller David hade alla fattat att det var ett skämt" och Joel tillade älskvärt att jag skulle få "bejaka min ironiska sida det här året".

Så vad har jag lärt mig idag?
Jag uppfattas alldeles för seriöst.

smaka på den Elisabeth Bennet...

Man tycker ju att jag borde vara störtnöjd nu. Jag bor på en herrgård. Jag har drömt om att bo på herrgård sedan jag var en sju-åtta år och såg Stolthet och fördom första gången!
Men idag kom jag på mig själv med att tänka: "Oo om man ändå bodde i stan...!" Strax efter norpade jag en glass ur glassfrysen och valde då en 'vaniljpuck' - ja menar HALLÅ! Vad är det MED MIG?! Sen när väljer jag vanilj över choklad och önskar att jag bodde i stan?!

Annars är herrgårdslivet här ute inte direkt samma som på Jane Austens tid... Man vaknar av en hjärtlös väckarklocka klockan sex på morgonen. Efter en sisådär tre-fyra snoozetryck påbörjar man den farliga färden ner från övre slafen i våningssängen. Önskar att jag kunde säga att jag smidigt som en katt mjukt landar på marken, men mina likheter med katter sträcker sig tyvärr bara till förmågan att kunna somna närsomhelst, varsomhelst och "halvramlar" är verbet som bättre passar in på scenen "Sara & Våningssängen".
När man klätt sig och lagt håret (vi snackar ju trots allt om en herrgård så vi kan inte bara säga "när man slängt på sig lite kläder och satt upp håret i en tofs") beger man sig till stora huset för att inta frukost. På vägen mot entréporten går man förbi det gamla storköket, det vi har använt, som nu är utrivet. Det ska byggas nytt och byggarbetarna är ett gäng polacker som ler mot oss, bråkar med varandra och lyssnar på radio dagen lång. De tycks arbeta dygnet runt... När man vaknar är de där. När man går och lägger sig är de där. Alltjämt jobbar de febrilt, hojtar på varandra ("abradokiev nostralokurva mach..."), och lämnar toasitsen uppfälld. Smaka på den Elisabeth Bennet liksom...

"...and when we got back we had - surprise! - some more fikka"

Fick höra från en av Singaporianerna att de har en blogg för sin vistelse här! Jag skrattade gott när jag läste om vår invigning genom ätande av surströmming, nattspårning i skogen, kyrkbesök och mängder av fikapauser ur deras synvinkel! När man läser förstår man vilken kulturkrock de faktiskt har utsatts för. Men goa är de! Charmaine, Joanne, Liane och den ende killen av de fyra: KS. Det är verkligen jättekul att ha dem här.
Deras blogg tycker jag absolut att ni ska kolla in!

august - pocket size

Käre far, bror, kusin m fl...
Augusti har varit en omväldigande månad! Den 16:e anlände de nya teamarna till Ribbingebäck där vi skulle ha vår träning. När jag såg den brun-orangea herrgårdsbyggnaden kände jag en våg av nostalgi svämma över mig. Det är svårt att föreställa sig att det bara är ett år sedan jag anlände dit första gången. Jag kommer till och med ihåg vad jag hade på mig då. En blå ballongkjol, linne, orange kofta och ett stor halsband med träpärlor. De dåvarande teamledarna stod utanför stora entrén för att hälsa oss välkomna och jag kommer ihåg att jag våndades för att jag inte hörde vad varken Arash eller Rahel sa när de presenterade sig. Dessutom råkade jag kalla västteamledaren Lina för Linda säkert fem gånger inom loppet av en halvtimme. Jag kommer ihåg hur jag kände mig förväntasfull och glad för att jag gjorde något eget, men samtidigt orolig för att jag inte kände en själ på stället och för att jag visste mycket lite om vad mina arbetsuppgifter i det internationella teamet egentligen skulle bli.

Alla dessa känslominnen flödade genom hjärta o hjärna och blandades med mycket ystra känslor, när jag nu stod där igen. "Snart kommer teamarna!! Hur ser de ut? Hur pratar de? Hur gör man ett gott första intryck? AAAAA!!" Och jag som även skulle vara husmor och ansvarig i köket under Ribbingebäck-tiden fann att andra till synes oviktiga frågor fick lika stor plats. "Hur mycket äter pojkarna? Kommer de tycka om min linssoppa? Äter alla ärtor? Kommer mjölken räcka?"
Och så slog klockan sju och teamarna började droppa in. Och allt flödade på och kändes jättebra (jag mindes allas namn, till och med deras efternamn yey!)

Det är tradition på Ny Generation att de nya teamarna under första natten invigs genom en nattspårning. Problemet det här året var att alla nya teamare inte skulle komma samtidigt. Först kom sverigeteamarna, efter en vecka skulle de internationella teamarna komma och efter ytterligare några dagar; fyra teamare från Singapore...! Pga detta blev det bestämt att nattspårningen skulle ske först när singaporianerna kommit. Detta lämnade alltså första natten tom, vilket kändes jättetrist. Därför bestämde vi oss att ha en fejk-nattspårning den allra första natten på Ribbingebäck! Vi bestämde att vi skulle dra upp de stackars Sverigeteamarna med buller och bång (framkallat med hjälp av kastrull-lock samt en irländsk tin whistle curtesy of undertecknad), hojta åt dem att de skulle sätta på sig oömma kläder och ta med sig sovsäck och liggunderlag och infinna sig vid flaggstången på gården om fem minuter. Sedan skulle Petrus, studentansvarig på NG, marchera runt med dem lite grann på ägorna och sedan skulle han ta med dem upp på övervåningen i herrgården. Där uppe skulle vi alla teamledare då ha förberett värdens brak-fika: mackor, tusen o en pålägg, te, frukt, kladdkaka, grädde o glass! Det hör till saken att vi lät bli att förbereda något att äta till teamarna när de anlände. De flesta teamarna hade inte ätit i tron att det skulle serveras middag. Men när de kom fick de bara en liten varm macka var...! När Milla, teamkoordinatorn, gick igenom lite rutiner där på kvällen sa hon b la att det var jag som var husmor och hade man frågor om maten eller var allmänt hungrig skulle man gå till mig. Detta gjorde att norrteamaren Kalle, en lång kille från Rättvik i Norrland, ni vet en sån där som alltid är hungrig för han gör av med så mycket energi, efter samlingen kom fram till mig och frågade "Du! Det var dig man skulle säga till om man var hungrig va?!" (tänk er norrländskan nu).
Jag visste ju att tanken var att de alla skulle gå till sängs hungriga så jag sa bryskt "Ja. Du kan ta ett päron." haha oo vad det skar i hjärtat o se den stackars pojken snällt ta ett päron och sätta sig vid bordet o besviket knapra i sig det!
Jaja, nattmyset blev mycket lyckat och jag lovade Kalle att nästa gång han kom o sa att han var hungrig skulle han få ta något redigt att äta!

Vad mer ska jag berätta? Jag har känsla av att jag kommer få ta det lite pö om pö, annars skulle det här bli tidernas längsta blogg inlägg.
Men nu är som sagt utbildningsperioden slut. Att jag ens är här känns för det mesta bara helt overkligt. Jag har under tiden här hållt i morgonsamlingar, aftonböner och mediapass. Jag har beställt mat från grossister, basat i storkök och fått lära mig att folk faktiskt lyssnar på vad jag säger. Det sista i synnerhet var en mycket läskig upptäckt.
Jag är nu deltid konsertteamare (har upptäckt hur skönt det är att inte vara teamledare...när teamarna frågar något och man är osäker är det alltid rätt att säga "vet du, det får du fråga din teamledare"), och deltid jobbar jag på mediaavdelningen. Det där med titlar betyder inte mycket på Ny Generation. Självklart har vi dem med det är ändå mer "Se behovet. Fyll behovet." som råder. Men vi har som sagt tydliga titlar som beskriver folks ansvarsområden nu. Vet ni vad jag är? Jag är redaktör. R e d a k t ö r. Det är så sjukt, gripande ascoolt. Fredrik Lundqvist (kallas "Fred" så om jag säger det från och med nu så vet ni) är redaktör för nyhetsbrevet men "resten" är jag redaktör för. Mest webben då alltså. Igår la jag till en 'button' till Videobloggen på förstasidan på nygeneration.se. När jag nu är inne på hemsidan är det en så sanslöst cool känsla att den knappen är där för att jag la dit den.

Alla jobbar nu febrilt inför Nordic 07. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det! Det kommer lätt bli vår bästa konferens någonsin. På riktigt!

Ja, som sagt jag får ta det lite pö om pö. Nu ska jag ta o få iväg de sista mailen för dagen...och sedan SOVA. Man får passa på o sova nu för som Fredrik "Nutte" Karlsson, media ansvarig, så trevligt uttryckte det; "Det är inte mycket sömn schemalagt under Nordic..."

until next time...kärlek
Sara

ps. skrattar lite för mig själv när jag tänker på min lille far och hans fantastiska förmåga att lägga orden för att få fram det bästa ur situationer som andra kanske skulle nöja sig att beskriva lite löst. Hos honom vet jag att jag inte bara "jobbar på Ny Generations media avdelning", utan jag är hans nittonåriga dotter som är redaktör på Sveriges snabbast växande ungdomsorganisation.

nu börjas det...och ljuvligt är det

Befinner mig just nu mitt i skogen på utbildingsperiod med Ny Generations förstaårsteamare. Återkommer.

nyinflyttad

Jag sitter här och är nöjd med livet. Solens mjukt varma augustistrålar smeker sig in genom fönsterrutan. Fönstret är öppet och genom glipan hör man det frasiga ljudet av bildäck mot varm asfalt och glada röster i samtal längs Fyrisån.
Jag sitter nästan helt i skuggan av gardinen men solen värmer mitt vänstra ben och jag tänker för första gången på mycket länge att det gör nog inget om hösten väntar lite med att komma.
Domkyrkan med sina två torn reser sig majestätiskt på andra sidan vattnet och utgör därmed hela utsikten, så stor den är. Det är vackert och det slår mig att jag bor här.
Livet är i fullständig balans och allt är som det ska.

Är vi en idyll?

Jag sitter här på mitt rum. Mitt rum med ljusblå tapeter med vita, smala, fräscha ränder. Det är min sista kväll innan jag flyttar till Uppsala och jag känner mig lite vemodig. Jag kommer sakna mina blå tapeter med de vita, smala, fräscha ränderna. Speciellt ränderna.
I Uppsala bor det nästan 200 000 människor...och det är ganska många fler än här hemma i bynn det. Min by har omkring 3000 själar och inne i stan (som för övrigt kallas "Ostkustens pärla") bor det runt 20 000. Fast på sommaren är det förstås annorlunda, då är antalet praktiskt taget det dubbla, både i byn och i stan.
Vi har det sådär så att invånarna säger att det vore underbart om man inte behövde bo här jämt och sommargästerna säger "oo, om man bara kunde få bo i en sådan här puttrig idyll och slapp all jäkt och stress i storstaden!"
Det var faktiskt en kvinna från stockholm som var och hälsade på ett par av sinna vänner som råkar vara nyinflyttade i min by. Jag träffade henne på golfklubben när jag jobbade och vi började prata om bynn. Till hennes förtjusning visste jag självklart vilka de nyinflyttade var och jag kunde dessutom förse henne med lite anekdoter om tanten som bodde i huset innan hennes vänner flyttade in.
"Det här är så roligt! Man tänker att det ska vara litet och att alla ska veta allt om alla. Att det ska vara som en liten idyll... och... så ÄR DET DET!!" sa hon och brast ut i ett kluckande skratt. Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Jag minns ju hur det var när vi flyttade hit. De gick världens rykten om att vi var rika sthlmare som hade köpt den stora, gula villan längs med stora gatan för att ha det som 'sommarstuga'! Till och med hundar skällde på vår bil för de kände inte igen den. Nu är det jag som är veteran i bynn och klagar på sommargästerna...
Men när hösten börjar krypa en in på skinnet, löven börjar falla och den sista kräftan är uppäten då får turisterna genast brottom och ränner tillbaka till sina lägenheter i storstaden och gastar om hur skönt det ska bli att få se neonljus igen.
Så en vacker morgon är de puts väck och det blir så glest på gatorna att man tycker att man fryser om nacken.
I år blir allt förstås annorlunda. Det är mitten på augusti men hösten lyser obarmhärtigt med sin frånvaro. Därför stannar sommargästerna säkert längre. Vilken deprimerande tanke; jag överger byn innan sommargästerna! Usch, jag känner mig så opatriotisk!
Hur ska jag klara mig Uppsala! Jag menar när folk härifrån kommer till stora städer händer det säkert ofta att de tappar bort sig! Här bestämmer man inte var man ska träffas, om man ska träffa någon. Här vet man att om någon inte är hemma eller på sitt arbete är det bara att gå längs med den största gatan och ser man honom inte där, ser man honom alltid i något butiksfönster. Ser man honom inte där heller så är han nog hemma hos någon, så då är det bara att ringa runt till de troligaste och fråga och det är gjort i en handvändning. Får man ändå inte, mot all förmodan, tag på honom är det bäst att ränna till sjukhuset för då är han där och har nyss kommit. Hade det varit mer än en kvart sedan hade man hört om det på stan.
Med sommargästerna är det förstås annorlunda, men vem vill ha tag i en turist? De dräller förresten överallt ändå.

the Deathly Hallows [BEWARE spoiler alert!]

Det här är nog den längsta tystnaden som någonsin rått på min blogg (inte för att den levt särskilt länge ioförsig...).
Min frånvaro berodde först på att jag läste Harry Potter and the Deathly Hallows. Faktum är att jag bestämde mig för att inte ge mig ut på internet ÖVERHUVUDTAGET förräns jag läst ut boken. Anledningen till detta beslut var för att jag råkade få syn på en kommentar till en helt random video (som inte alls handlade om Harry Potter) på youtube där skribenten radat upp alla som dör. What a schmuck. Som tur var såg jag bara de två första så det förstörde inte så mycket.
Den andra anledningen går in i den första. Jag har varit i Uppsala en vecka! Jag skulle träffa Milla, Ny Generations teamkoordinator, och de andra teamledarna för att planera utbildningsperioden på Ribbingebäck. Detta sammanföll med Europakonferensen som jag aldrig varit på men hört mycket gott om och jag såg fram emot att få gå lite i kyrkan. Det har inte blivit så mycket med det nu i sommar eftersom jag jobbat många söndagar.
Europakonferensen levde absolut upp till förväntningarna. Det var många bra talare där, en del mycket, mycket intressanta att lyssna till. Jag tänker speciellt på den australiensiske pastorn Mark Connor som hade en grym predikan på ett morgonmöte. Ett annat möte som jag tyckte var sådär extra intressant var tisdagkvällens. Det var Kong Hee som predikade om Paulus och "the Market Place". Om hur Paulus, när han predikade evangeliet för grekerna för första gången, använde citat osv från deras egna filosofer. Citat och idér som de kände igen, så att de skulle förstå! Det mötet var som en historialektion = jag älskade det!
However...allt detta mötes-gåendet (de e möten morgon, eftermiddag, kväll) gjorde att jag fick mycket lite tid att läsa. Jag läste när jag kom åt; på väg till och från möten och när jag satt och väntade på Alex som skulle repa med Konsertteamet, men det blev väldigt upphackat. När jag bara hade 100 sidor kvar, slutstriden, blev det närmast outhärdligt att stanna av hela tiden. Att läsa saker som;
"Voldemort raised his wand and..." och sedan vara tvungen att abrupt sluta! Nej, det gick inte längre. Den natten låg jag vaken till halv fyra på morgonen och läste ut denna, den sista, boken om Harry Potter. Många känslor hann avverkas under de timmarna. Det kan tyckas fånigt, men man får tänka på att jag läste den första HP boken när jag var elva år (lika gammal som Harry i första boken) och sedan dess har det kommit ut ungefär en per år. Man har liksom växt upp med Harry, Ron och Hermione! Jag måste säga att jag är mycket lättad över slutet. Man har hört så många säga att de hoppas att Harry dör i sista boken för att det på något sätt skulle bli mer realistiskt, men I've gotta tell u, när han väl dör (eller typ iaf) så blir man helt "NO NO NO han kan ju gripande inte vara DÖD!!" Sen är han ju inte död utan det vara bara den sista utströdda biten av Voldemorts själ som använt Harry som horrocrux som dör. Dödad av Voldemorts egen killing-curse. Det är så himla bra uttänkt. Och där i kapitlet "The Princes' tale" grät jag nästan en liten skvätt över Severus Snape. Snape som jag trott varit god hela tiden men som min bror hävdat var ond ("Men Saaaraaa. Kom igen! Du kan väl inte fortfarande tro att Snape är god?! Han dödade ju Dumbledore!") Och så visade det sig att allt han gjort var för att skydda Harry eftersom han ända sedan han var en liten kille varit kär i Harrys mamma Lily Potter, född Evans...
Att sluta med en epilog ("Nineteen years later") efter att Tom Riddle, Voldemort, besegrats var helt perfekt. Det skapar den där "O O dem känner jag"-känslan. Känslan att det är kära gamla vänner som man nu träffar igen. Det enda är att man saknar Hedwig, Fred, Lupin, Tonks m fl. De som dog under bokens gång... Fred och George...mina favoriter. Men nu är det bara George.

Nä. Nog pratat om Harry Potter böckerna. Lägger bara till en video någon gjort till minne av de som dör i sista boken. Kanske lite fånigt. Men jag tyckte det var lite fint.

den sista...

Den har kommit. Boken. Den sista Harry Potter boken.
Slår över till bokslukar-mode nu...men vi hörs... jag kommer väl upp för luft och proviant nån gång.

ingen vit riddare på vår driving range iaf

Bollmaskinen bestämde sig för att bli ur funktion idag. Jag for o petade överallt jag kunde komma för att se så att det inte fastnat bollar, sten, polletter eller något annat men kunde inte hitta något fel. Tillslut gav jag upp och skopade upp ett antal hinkar som jag ställde under rea-bordet som vi har utanför shopen. Detta för att folk ändå lätt skulle kunna få sina bollar till rangen. Denna placering producerade dagens skämt;
En kund kom in och köpte sig en pollett och jag upplyste honom om att bollmaskinen var ur funktion och att han kunde ta sig en hink under bordet. Han gick ut men vände sig då om och sa låtsat förfärat:
"Men då blir det ju svart ju...!"
Jag såg på honom oförstående i ett par sekunder vilket fick honom att upprepa sitt påstående.
"Ja, så får det väl inte vara? Svart, under bordet?"

hehe

imorgon är sista dagen jag jobbar i juli. hall-e-lu-ja.

GE MIG RAST!!!

sitter i Golfshopen och är jätteilsk!! gripande greenfeegäster!! GRIPANDE GOLFARE!!
"jaha, e de bra me dig?" frågar de. NEEJ det är det inte! alla är ju så gripande otrevliga!!
golfare som förväntar sig att de får gå ut och spela trots att de inte är medlemmar någonstans (som man MÅSTE vara) och sedan blir skittjuriga för att jag inte släpper ut dem. så försöker de muta mig som att jag var nån himla maffia. och sedan beter de sig som att jag inte vet NÅGONTING utan att de bara är är världens översittare...aaargh ja bara babblar för jag är så arg!!
G E M I G R A S T ! ! !

idag känner jag för första gången på två somrar: this job sucks!

usch. var bara tvungen att skriva av mig lite. trodde nästan jag skulle klippa till någon.

fenomenet kallas rea

Män och kvinnor är som bekant olika. Det visar sig dock extra mycket när det är dags att shoppa kläder. Medan mannen mest stövlar in och på rutin rycker åt sig en XL (trots att han skulle kunna komma i en M) av ett välbekant märke är kvinnan mer kräsen och i många fall osäker. Mannen säger gärna saker som "Haru nån bra piké eller?" och lämnar därmed öppet spelrum för mig medan jag har hört kvinnor som under sjuttonde granskningen av samma rosa plagg fundersamt säger "Hmmm...jag hade för mig att den var mer ribbad..."
Och på tal om kvinnornas osäkerhet, jag har ännu inte haft en karl i shopen som ratat ett par shorts eller en kepa för att han tycker att han har för fula knän eller vader eller hårbotten eller...ja, ni fattar grejen.
Nu kanske ni tycker att det låter som att jag föredrar männen som kunder över kvinnorna, men ni förstår, det var inte alls så jag menade. Jag är bara tacksam över att vi har en blandning. När man har haft ett par kvinnliga kunder, som jag för övrigt verkligen kan relatera till (jag har full förståelse för om man inte vill köpa den gröna pikén för att den inte matchar ens hårfärg), är det trevligt med ett par män som impulsköper det man sätter i händerna på dem.

MEN jag har märkt att det finns ett fenomen som orsakar rubbningar i dessa båda beteendemönster. Fenomenet kallas Rimpulsus Eattus Aspenderasus, mer känt som "rea" och jag har nyligen haft möjlighet att studera effekterna på nära håll.
Under en rea blir både mannen och kvinnan mycket mer köpsugen och själva naturlagarna för shopping verkar kastas om. Det heter inte längre "jag köpte kläder för 600 kronor" utan "jag sparade 1000 kronor". Jag kan själv vittna om de starka påverkningarna av drogen "rea", då jag själv föll för mitt eget köpknep och köpte en Nike polo jag spanat på sedan förra sommaren under förevändningen att jag ju "sparade 350 kronor".

Men så var den ju så rasande snygg också.

gårdagen

Gårdagen, fredagen den trettonde juli, bjöd på fint golfväder och banan var välbesökt. Vi hade strax under 50 greenfeegäster! Golfshopen var även den välbesökt och lugna stunder var sällsynta.
Hade ett litet äventyr med en gråsparv också...! Fåglarna här utanför är så tama att då och då flyger de in i shopen. Tack och lov flyger de oftast snabbt ut igen, men gråsparven igår var inte lika lycklig som sina tidigare mer lättfotade ("lättvingade"?) syskon. Denna gråsparv flög nämligen längst in i shopen och fastnade bakom gallret i fönstret bakom kaffemaskinen! Den pep och flaxade och dunsade vilt huvudet mot fönstret gång på gång precis som en dum geting.
Jag, tillsammans med en trevlig kund - är inte hundra på vad hon heter men hon köpte ett par sjukt snygga långbyxor (svarta Röhisch med tillhörande skärp) - försökte fösa och vifta med händerna för att få fågeln att flyga ut själv, men förgäves. Den lilla stackaren hade blicken fäst på gräset utanför och förstod inte att han kunde bli fri bara han vände sig om och provade flyga bakåt ut genom det breda gallret istället. Vid det här laget hade han jagat upp sig så dant att man kunde höra honom flåsa (har aldrig hört en fågel flåsa förut...!) och efter en bra stunds försök att fånga upp honom i en mugg insåg vi att det inte skulle gå. Jag gjorde då det som tycktes mig det enda vettiga kvar att göra - fånga fågeln med händerna. Ni vet med fingrarna sådär utspärrade så att det blir som en bur, sådär som man gör när man fångar fjärilar för att deras känsliga vingar inte ska skadas. När jag fångat den störtade jag ut ur shopen och öppnade min handbur så att fågeln kunde flyga sin kos.
Det var nästan så att man kände sig lite som en Disneyprinsessa, ni vet de där i sagorna som är så väna och så milda att djuren på ren instinkt flockas runt dem och vita duvor sitter i deras händer och kuttrar. Förutom att denna prinsessa hade gula gummihandskar på sig så att fågeln inte skulle bita henne och darrade i rena skräcken fem minuter efteråt för att hon hållit en livs levande fågel i händerna...

det är inte bara en film med hög mysfaktor...

Klockan halv sex mötte jag Linda, Jesper och Daniel på ICA som överenskommet. Vi skulle handla mat inför Indienkvällen! Efter lite diskussioner och en hel del runtrännande bestämmde vi oss för Chicken Tikka Masala med ris kryddat á la Indien. Vid sidan av detta hade vi pitabröd, honungsmelon och grönsallat.
Väl hemma hos Linda och Julia satte vi, efter en lätt "förindiskning" (linda och julia slank ner i varsin sari, jag draperade mig med en indisk sjal och målade prick mellan ögonen. Till och med pojkarna fann sig i att Jullan virade sjalar runt huvudena på dem som skulle föreställa den variant av huvudbonad de har i Lagaan) igång med maten.
Jesper och Daniel dukade, och då menar jag inte att de bara slängde fram lite tallrikar; de vek servietter formgav salladen hela köret...! Jag lagade maten tillsammans med Jullan och Linda. Senare dök även Sara Bibelsk (bibelskole eleverna här i bynn får allesammans smek-efternamnet 'Bibelsk'), Joel, Hanna och Linda K upp.
Maten smakade alldeles ljuvligt och i sinnet befann jag mig åter i Birmingham "the Little India" of England. Vi åt och hade typiska konversationer som t ex:
Sara Bibelsk: "Var det klasskompisar från musikhöskolan som du var och hälsade på?"
Linda A: "Jaa, tjejen är min klasskompis och killen var hennes pojkvän. Killen är bror till en av fiollärarna inne i stan, hon är med i Marieborgskyrkan...!"
Joel: "Oo vad heter hon?"
Linda A: "Danielsson"
Joel: "Ahaa men då vet jag nog vem d.."
Jag: *plötsligt intresserad* Annette?! Jaha vad trevligt!"
Linda A: Ja vet du; deras barn har en borg som säng!
Linda K: En borg?
Linda A: Ja en borg!
K: Borg?
A: Ja de har byggt en borg som de har som säng!
K: *ser förvirrad ut*
A: En B O R G!
Joel: En boll?

Filmen kom inte igång förräns nio-draget och tyvärr droppade folk som skulle jobba imorgon av en efter en. Den sista halvtimmen var det bara jag, Daniel och Jullan kvar...!
Det var längesedan jag såg Lagaan och jag hade glömt hur mycket jag tyckte om den. Det är inte bara en film med hög mysfaktor, de är även en av de mycket få indiska filmer man kan hitta som Aishwarya Rai INTE är med i...! Det bästa är nog all sång och dans; jag älskar det! Ett tag såg jag så mycket på Lagaan att jag började lära mig lite hindi...!
Filmen, som handlar om en kricketmatch mellan fattiga indiska bönder och de förtryckande britterna, är naiv på många sätt. Man vet vilka som kommer vinna, då och då brister alla ut i sång och alla dansar tillsammans oberoende av ålder, kön eller kast. Filmen innehåller även en klassisk "Oj, nej de FÖRLORADE! Nej, vänta, det var ett ogiltigt slag"-scen och en "Oo jag är en engelsk ung kvinna förälskad i en ung snygg indisk bonde. Vad ska jag göra nu? Jo, jag sjunger om det, smeker rosor och kastar ut vita duvor genom fönstret"-scen. Jag har aldrig märkt att kärlek får en att göra så. Kan förstås dock bero på att jag aldrig haft några vita duvor i närheten att kasta. Dessutom går mitt fönster inte att öppna så mycket. Jag skulle nog bara ta död på stackaren om jag försökte.
Var speciellt uppmärksam när det är ca 4.10 kvar av videon:



Men det kan inte hjälpas. Jag älskar den här filmen och Indien stal mitt hjärta.
En vacker dag kommer jag åka dit. På riktigt.

jag mumsade på...

Glömde säga... jag var i stan och träffade Jessica idag! Vi gick till Tant Grön, vår vana trogen (i min mening det bästa med Tjust, istället för "naturen och de trevliga människorna" som folk alltid säger i intervjuer i lokaltidningen. Nog är människorna trevliga och både skog och blomsteräng finns runt knuten; men Tant Grön, det är något extra det!).
Tant Grön, som är ett ljuvligt litet fik inne i stan, har blivit lite av mötesplatsen för oss. Under gymnasieåren hände det inte sällan att man blev sittande där med vänner och ett par av deras goda baguetter och därför serveras alltid tekoppen med ett par ordentliga skedar nostalgi för mig när jag nuförtiden sitter där och försöker ta reda på vad som händer i vännernas liv som jag inte träffar så ofta längre.
Jag mumsade på en med räkor i trängsel och lyssnade på Jessica berätta om sina äventyr i Göteborg. Auditions på Ballett Akademien, Artisten och jag vet inte allt. Till efterätt intogs lite äkta svensk ostkaka med grädde, jordgubbssylt och hjortronsylt, toppat med ett par jordgubbar. Låter det himmelskt? I know...

imorgon ska jag till Indien

Helgens planer följdes mer eller mindre. Det som inte gick att utföra var lånet av Den nionde insikten (boken Niklas insisterade på att jag läste). Men jag försökte verkligen, det är sant. Jag ringde bibblan i bynn; där fanns den inte men de sa att den fanns på bibblan i stan. På bibblan i stan sa de dock att boken inte blivit utlånad på många år och därför tagits bort. Hehe...
Funderar allvarligt på att köpa den över internet istället. Den verkar gå att komma över för trettio kronor och jag har faktiskt blivit lite nyfiken på den, efter allt snack...

Igår började vi med högsäsongsöppettiderna i Golfshopen, vilket innebär att vi har öppet 09.00-20.00 vilket i sin tur innebär en arbetsdag som sträcker sig över elva timmar. Var ganska så mör när jag kom hem igårkväll (fick skjuts hem av far som var och tränade med serielaget, tack o lov) men åkte direkt till daniel. fick ett mess där det stod att daniel, liina och linda var där och hade oppesittarkväll med levande ljus. De hade till o me sparat en bit av kakan de bakat - så sött. Runt elva höll jag dock på att somna och sa då att jag skulle ta och pallra mig hem. Vårt lilla sällskap förflyttade sig till farstun men fastnade där ytterligare en dryg timme diskuterandes sociala mönster. Hur männsikor kan vara antingen passiva eller aktiva bland folk. Passiva är alltså sådana människor som på något sätt är nöjda med de vänner de har. De håller sig till sin lilla grupp och släpper nästan inte ens in någon annan. Detta behöver dock inte ske medvetet.
Aktiva är sådana männsikor som hela tiden försöker föra samman olika sociala "gäng" och som hela tiden är ute efter att lära känna nya männsikor och omvandla bekanta till vänner.
Intressant blev det och jag tror att vi kom fram till att det sociala umgänget i bynn har börjat omvandlas från ganska passivt till att bli mer och mer aktivt.

Imorgon blir det Indien-kväll! Vi ska laga något indiskt, se om filmen Lagaan (som vann allas våra hjärtan härom hösten) o kanske till o me dyka ner i ett par sari.
Ill let you know how it went.
until then, I remain
yours

Sara

men om det nu är jag...

Pulade mest i Golfshopen idag, det var inte så mycket folk. Filade på skyltningen av herrkläderna. Har satt upp en del bilder på en golfbana kallad Oakmont (den är aktuell för att årets US Open spelades där) plus bilder på kända svenska golfare som Jesper Parnevik, Fredric Jacobsson och Ernie Els. Kom även på en redigt snygg reklamslogan. Eller rättare sagt, jag vet inte om det är jag som kommit på det. Det kan vara så att jag hört det någonstans, någongång och nu tror att jag kommit på det. Men om det nu är jag som kommit på det borde jag nästan ta patent eller nåt o sälja det till Nike.
"Get your drive back."
Äkta golfarordlek. *solar sig*
Ja, den meningen klippte jag ut i svart, grovt papper och det pryder nu herrsektionen ovanför bildkollaget.

Ser nu fram emot en ledig helg. En hel fredag, lördag, söndag L E D I G... det känns som en livstid.

helgen:

Fredag
Låna Den nionde insikten på bibblan
Åk till stan och handla nödvändigheter samt liten gåva till vän som fyller år

Lördag
Rep inför söndagens möte (Linda ringde o frågade om jag kunde vara med och spela o sjunga. yey!)
Kalasfika

Söndag
Spela i kyrkan

frågan är ju om man tror...

Fastnade i en djup diskussion om livet, universum och allting med min chef Niklas. Ganska random faktiskt. Det började med att han sa att han såg en så bra film igår". Gissa vilken? Jo, 300. Jag har inte sett 300 men jag har hört och läst en hel del om den, samt sett trailern och de första få scenerna. Jag kan inte säga att det är en film jag vill se. Men Niklas tyckte iaf att den var fantastiskt bra och att den hade "en så bra sensmoral. Att man inte bara ska hålla på och trampa ner varandra."
Det var väl där diskussionen började, när jag inte kunde låta bli att säga att jag nog inte redigt tyckte att det var sensmoralen i filmen.
Diskussionen blev en mycket långvarig sådan, över två timmar, och gled in på ämnen såsom Bibeln, evolutionsteorin, människors energifält, genetik, Gud osv osv. I över två timmar stod vi och pratade, med sporadiska inhopp av Tom och Janne, och en del korta avbrott från min sida med kommentarer såsom:
"Var det bra så? Då blir det tjugo kronor tack! Ja, vart var vi nu..."
Vet inte om vi kom fram till så mycket jusst...! Men det jag tyckte mig upptäcka var att egentligen tror inte kristna och okristna så olika. Jag menar när det gäller sådant som en del kallar "människors energifält" och sådant där. Men samtidigt tror vi ju väldigt olika. Antingen finns Gud, eller så finns han inte. Det är nästan lite som att vi är två motsatser som har backat så långt ifrån varandra att vi stöter ihop i ryggen. Frågan är ju om man tror att det är människan som backat från Gud, eller kanske från en illusion om någon högre makt de vill kalla Gud. Eller kanske tvärtom. Lätt att trassla in sig är det i alla fall.
Vi kom överens om att vi skulle läsa varsin bok som den andre fick välja åt en. Jag valde "Kan man vara kristen? av C. S. Lewis och han valde "Den nionde insikten" av James Redfield åt mig.

så filosofiskt det kan bli. till o me i en Golfshop.