Who's laughing now?

Det må vara fånigt och något omotiverat men nu är jag faktiskt ganska stolt. Har precis, i Photoshop, producerat bildkollaget du ser ovan!

dagens Fexmo

Jag avskyr att packa.

minnesblogg #2

Detta skrev jag den 14 april 2007:

At first I saw it in an ad on Disney Channel. Then videoclips with Ashley Tisdale suddenly topped the "Top Ten of the Month" on Flixster. Not even a month later I went in to HMV in the Bullring and walked right into a poster saying "Finally! The Soundtrack from the beloved movie High School Musical is here!!" and I said to myself "HOW could a no doubt silly B-teenmovie rocket the charts that fast? Why did I just see an mc-dude walk out of the store with a copy of the High School Musical Soundtrack in his hand and a happy grin on his face? And since when are they using the word "beloved" at HMV?"
Considering all this attention you would think that a musical-loving (and curious) person like me would walk right home and watch the flippin musical, but I felt no need to. I was convinced that this was some sort of misunderstanding from my part and it would all soon blow over.

Just a few days later me and Justin went to Nottingham to visit a New Generation group. At the school we also met the youthpastor of the Christian Centre in Notts; Laurence. Now, there's one thing you have to know. Laurence is a cool person. You know, he is one of those youthpastors that are genuinely liked by his youth. You can imagine that his youth really looks up to him. In short; he is cool. So you can imagine my surprise when one of the girls in the NG group, from the CC said something like "Oh yeah, and Laurence was so glad when we got him the High School Musical DVD!"
"Eeeh, I'm sorry, what?" I had to say.
"Oh, haven't u seen it?! It's sooooo good!" Laurence said and everyone laughed in agreement.
Apparently, Laurence has been using examples from High School Musical in his sermons to his young people. The guys in the group told me that he always manages to get something in there; a song, a dance, a quote...and they seemed to love it.
I was amazed. But still not that eager to see it. Amazingly.
Well back in Brum I was actually getting sick of it. Sick of hearing about it from all sorts of unexpected people. Sick of seeing the DVD on the top shelf at Tescos with a big sign over it saying "NUMBER 1". And, I admit, a bit sick of still not knowing what on earth could be so amazing about it. I mean it had to be something. Something good to make a 'kids movie' top the charts, even over movies like the Prestige and the Illusionist (even if that was just at Tescos...heh).

So tonight when I surfed on to alluc.org and High School Musical showed up at the list over "recently added" I fell for the temptation. I watched High School Musical. And...
I loved it! Haha!
Afterwards I googled it and found myself at some random mothers website and read the following:
"I've decided to come clean with my latest guilty pleasure. Thanks to the Disney Channel movie High School Musical, I can't stop singing "getcha-getcha-getcha-getcha head in the game," and I have a crush on an 18 year old boy."
And to be honest; who can blame her?! High School Musical is just so irresistibly adorable that you wish you were back in school! Better yet; I wish I was American going to an American High School! Seriously, songs like "getcha head in the game" and "stick to the status quo"...I'm gonna be singing those for days! Suddenly I felt a connection with Laurence, the mc-dude and all the little girls that are probably raving about this movie, and with a slightly misplaced confidence I declare that High School Musical is the Grease of it's time!

minnesblogg #1

Från augusti 2006 till maj 2007 bodde jag i Birmingham, England och teamade med Ny Generation Storbritannien. Under det året var jag väldigt mycket på myspace och hade där även en blogg. En blogg som jag just gjorde ett litet återbesök på och blev lite nostalgisk! Jag kommer nog lite då och då publicera gamla inlägg från den bloggen här; det får bli lite som en minnesblogg och jag börjar idag.
Detta skrev jag den 7 mars 2007:

We had guests this weekend. I like having guests. It kinda...humhum...gives you a new input on life, doesn't it?
They were only here for a couple of days, but we tried to cram in as much as possible to give them "the English experience". They checked out the Bullring in Birmingham, went for Devonshire tea and had English crumpets for breakfast.
Monday night, their last night here, we decided to, as the crown on our masterpiece weekend, go and see "the Queen". Justin, the Englishman in our team thought it was some kinda joke. As he said:
"Why would anyone wanna go and watch a movie about the queen?!" After this remark followed a vivid imitation of a supposed scen from the movie; a conversation between the queen and prince Charles conserning wheter or not it would be appropriate for him to bring Camilla as his date to Dianas funeral.
Anyway, Justin escaped from this torment because (suprisingly enough since Helen Mirren just won an Oscar for it) the movie had only been shown that morning at the Odeon in Bham.
So now we had to decide what movie we should see. We had three options. The Last King of Scotland, The Illusionist or The Blood Diamond.
After a few short presentations of the different movies and assumptions of what we would think of them; made by Brad, I made up my mind. I wanted to see The Illusionist. It seemed exciting, romantic, and precisely in tune with how I felt at the moment. But to my disapointement, everyone else wanted to see The Last King of Scotland. The fact that we knew that it was going to be very violent was overruled by the statement that it was "based on a true story".
So there I found myself, about two hours later, in a big, dark room at the Odeon Cinema, watching the intro to The Last King of Scotland, wondering what they were doing in Uganda, still thinking "maybe no one notices if I sneak out of here and in to 'the Illusionist' instead".
But I didn't sneak out. I didn't.
If you were expecting a movie review here I'll have to disappoint you. I'm not going to write one. I simply couldn't. I mean I could describe what the movie was about I suppose, but I just don't want to because I can't be bothered. So if you want to know the story-line; google it.
No, what I mean, what I can't do is describe what the movie did to me, how it effected me, how it made me feel. When I walked out of that cinema I felt very contemplative. In fact, I was so contemplative that I was completely quiet, which is very unusual for me.
This quietness pushed Justin to, when we got home, ask me "Did it disturbe you? The movie?"
Did it disturbe me? What did he mean; "did it disturbe me"?
Did it disturbe me that precisely the things I had just seen on that screen has happened and are probably happening right now in the world? Did it disturbe me that someone made a movie about it? Did it disturbe me that I'd just got back from an evening out with my friends, where I'd payed £5.40 to watch it? Did it disturbe me that all the frightening events, all the feelings, all the pain, all the helplessness, all the hatred was now, before being forgotten, reduced to one simple question;
"Did. it. disturbe. you."?
If that's what he ment; then yes - it disturbed me.
But of course I didn't find a way to say that on the spot in a reasonable amount of sharp sentences. I just looked confused and said "eeehm..I don't know".
Gosh...what wouldn't I give to be clever?

Annandag gärna en annan dag också!

Annandag. Jag måste säga att jag är mycket förtjust i annandagar. Då har man mysiga minnen av ljuvliga juldagar bakom sig och hoppfull, flickaktig energi inför mellandagarna. Dessutom fylls jag alltid med livsglädje inför det nya året under annandagen. Jag vet inte varför - det bara är så.
Nedan ser du en bild på mina julklappsalster. Nyckelskåpet fick far, tittskåpet var till bror min, godisskålen till min styvsyster med den söta tanden och den vita krukan fick Carol.
Utsikt över det Olowska vardagsrummet med julgranen stoltserande i mitten.
I år införde vi en ny jultradition. Man valde en novell, alternativt ett stycke ur en bok att läsa högt för de andra. Det kändes lite gammaldags och alldeles rasande mysigt. Far läste en novell av Jan Fridegård och självklart berättade han även en tillhörande anekdot om hur han, inspirerad av att ha upptäckt platsen som inspirerade Fridegård till Offer, föreslog Svenska Dagbladet (där han en gång jobbade) att göra en artikelserie kallad "Romanplats Stockholm". Något de sedan gjorde med Fridegård som första exempel.
Själv läste jag den söta novellen "Kärleksgåvan" av O. Henry samt en skämtsam text av Claque som jag själv översatt till engelska en gång till ett skolarbete. Texten kom från Pellas andra bok, en av mina absoluta favoriter.
Nu ska jag gå och sova mig igenom det som blir årets sista julenatt.

Midvinternattens köld är hård - NOT!!

"Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran.
Snön lyser vit på taken,
endast tomten är vaken."

En närmast magiskt vacker julkänsla infinner sig när jag läser dessa ord och jag tycker mig längta tillbaka till tider som jag aldrig ens upplevt...
Midvinternattens köld är puts väck här i Småland men jul blir det visst i alla fall. Idag sjöng jag och Linda Mary did you know och Have yourself a merry little christmas i kyrkan och nyss kläddes granen här i det Olowska huset. Häromdagen bakade jag, far och bror tummakakor. Det är en skånsk, olowsk tradition som vi aldrig försummar. Kakorna är otroligt söta (huvudingredienser är smör och socker) och namnet har de fått för att man tummar ut dem till stora tunna kakor på plåten. Jag har begåvats med tummakakstummen i familjen - pappa har den inte, den måste hoppat över en generation. Så far får handa ut kakorna i stället...

Och imorgon är det julafton...

Swebus - medlet på vägen till självkännedom

Efter ett antal härliga (men väldigt förkylda) utbildningsdagar och en julfest som hette duga fick vi natten till den 16:e ledigt. I och med det var första terminen av teamåret 07/08 avslutat och det känns, lite oväntat, helt rätt. Jag känner mig, trots stormar på många håll, i fas så att säga. Och det är allt jag har att säga om det, i alla fall för tillfället.
Så idag var det dags att än en gång sätta sig på en Swebus hem till bynn. Jag är redigt trött på Swebus nu...har befunnit mig i deras fula bussar alldeles för mycket den senaste tiden. Det är en mindre pärs varenda gång. Speciellt att ta sig ut till betonghallen där de avgående bussarna står. De har sådana där eländiga metalldörrar som bara släpper igenom några i taget. Folket som har turen att ha valt rätt dörrpar, de kommer nämligen i par och det verkar inte finnas något sätt att räkna ut vilken dörr som kommer öppnas först, tro mig jag har försökt (!), får vänta några sekunder i ett litet, litet rum innan de släpps ut till bussarna genom ytterliggare ett par metalldörrar. Det är ganska roande att se hur de första börjar ställa sig i kö utanför dörrarna redan 15 minuter innan avgång. Sedan står de där och väntar och blockar hela korridoren för alla andra stackars människor som försöker hitta sina bussgater. När dörrarna sedan öppnas, ett par minuter innan avgång, trycker människorna på som att det gällde livet. Allt detta görs ju förstås mycket diskret, vilket misslyckas totalt, och det är alltid någon liten girig tant som fastnar med väskan kvar i vänthallen.
Väl ute vid bussen hör jag "Driving home for Christmas" från okänd källa och ser mig förvirrat omkring. Tillslut upptäcker jag en liten, liten CDspelare tronande på någon slags ellåda, onekligen placerad där av Swebus personal. Jag ler lite för mig själv; de försöker i alla fall.
Man var tvungen att lägga i bagaget på sidan lägst bort från trottoaren för att den vanliga luckan var sönder. När jag stod där och som bäst hivade i mina väskor kom det en liten tant med en ännu mindre väska. Hur liten den nu än var så såg den för stor ut för henne och ja sa därför: "Oj, ska den väskan i här? Ska jag hjälpa Er att lyfta upp den?"
Den lilla tanten monterade raskt ner handtaget på väskan och sa förstrött utan att titta upp: "Ja, den ska i här." Sedan lyfte hon väskan i vad som såg ut som en omöjlig rörelse och la in den i bussen. Jag tittade förvirrat på henne och tänkte att dagens tanter är precis som dagens karriärshungrande trettioplussare och för övrigt även femåringar: "Jag kan själv!" andas de.
Ja, vad ska en stackars flicka göra, man borde kanske bara mind ones own business. Jag gick runt bussen för att hoppa på men valde självklart fel håll och fick därigenom gå längre vilket gjorde att jag hamnade längst bak i kön. Sämst. Kärriärstanten som kunde själv hamnade före mig i kön. Sämst igen.
Jag är vanligtvis en ganska beskedlig medresenär. Men inte idag... Beväpnad med en besvärlig förkylning och en matlåda bestående av praktiskt taget bara lax kan man nog kalla mig den beskedliga resenärens fiskstinkande mardröm. Jag gick längre in i bussen och spanade efter ett lämpligt offer. Satte mig tillslut bredvid en kvinna i yngre medelåldern som såg trött ut. Perfekt tänkte jag. Då somnar hon snart så kan jag äta lax och snyta mig bäst jag vill.
Och så bar det av mot Småland. Satte ganska snabbt mp3 i öronen.

"Under this national rain cloud
I'm getting soaked to the skin
Trying to find my umbrella
But I don't know where to begin

And it's simply irrational weather
Can't even hear myself think
Constantly bailing out water
But still feel like I'm gonna sink

'Cause I'm under the weather
Just like the world
So sorry for being so bold
When I turn out the light
You're out of sight
Although I know that I'm not alone
Feels like home
Feels like home"

sjöng KT Tunstall och återigen kände jag mig i fas. Vad jag nu menar med det.
Innan vi lämnade Sthlm åkte vi förbi ett frostbitet äppelträd där alla de vinröda frukterna hängde kvar. Två skator satt majestätiskt i trädet och jag slogs av en känsla att det där var det vackraste jag sett på länge.

"It's not so easy loving me
It gets so complicated
All the things you gotta be"

sjöng Chrisitina Aguilera och jag kom att tänka på kvällen vi var med teamledarna hemma hos Milla. Vi lekte en lek där alla i tur och ordning fick vara tysta och lyssna på de andra som beskrev var de trodde att personen som var tyst befann sig nu och var man trodde att de skulle vara om tio år. Det blev intressant, speciellt eftersom att vi hade ett par sanningsägare ibland oss. När jag satt och lyssnade på vad de andra hade att säga om mig insåg jag att en del av dem faktiskt känner mig. SR sa ett par tryggt insiktsfulla saker och JP liknade mig vid en miniräknare som betraktar människor, lagrar informationen och sedan räknar ut cause and effect. "Du tänker nog väldigt mycket, betraktar allt och alla...var du tar vägen med de tankarna vet jag inte riktigt...om du har någon...stans...och så tänker du att liksom 'varför förstår ingen mig?' men det är kanske för att det finns ganska mycket att förstå..." sa han.
I Linköping blev bussen stående 20 minuter. Det bakre dörren ville inte gå igen, den tjöt en hög varningston, ett F# (det bildar ett tritonus, ett obehagligt intervall, mot ettstrukna C, tonen alla männsikor i vår kultur verkar relatera till som utgångspunkt. Ett intressant val av varningston som för övrigt stödjer mina teorier om den stora massans menatala musikalitet). Fisset bildade en sus4-klang i slutackordet på låten jag lyssnade på och jag formade en tredimensionell cellist i ett stycke av foliet från min laxmacka medan vi väntade på att de fyra männen, som dittills hade strömmat till, skulle hitta felet på dörren.
Vid sjusnåret var jag hemma igen. Och nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon är en ny dag. Ny dag, nya möjligheter - till och med i den här byn.

Juloffensiv på huvudkontoret

Igår var Mogul (=Joakim, ordförande i Ny Generation) på kontoret. När han kom in utbrast han "här behöver vi lite julpynt! Jag sticker ut och köper lite!" Jag tog för givet att han skulle köpa någon stjärna att hänga i något fönster och sedan skulle det vara bra med det. Jag fick därför en smärre chock när han återvände lite senare till vårt kontor på tredje våningen och bad om bärhjälp för julpyntet.
Varför behöver han bärhjälp? tänkte jag. Hur mycket kan han ha köpt?
Hur mycket som helst tydligen. Det var säkert fyra, fem, sex kassar och de innehöll ett överflöd av ljusstakar, julänglar, snögubbar, stjärnor, pumlor, glitter, ljus osv osv osv. Han hade till och med köpt en julgran!! Och han hade köpt goripande ÅTTA fönsterstjärnor! En för varje goripande fönster på vårt goripande kontor!
Vad ska man säga? Det var helt enkelt alldeles, alldeles underbart. Jag sprang runt och tog lite bilder - här nedan kan ni se ett bildspel över den lyckliga händelsen. Ni får se det här som en hyllning till vår käre julMogul!
GOD JUL!

en bokmals bekännelser

Insåg igår på bussen att jag i tankarna associerade varenda hållplats till en bok, bokkaraktär el liknande. Stört.
Redogör nedan för de något röriga tankegångarna. (Måste även i rättvisans namn varna för en ganska fet Deathly Hallows spoiler).

Nästa...Klostergatan. St Augustines memoarer var den senaste bok jag köpte. Jag måste läsa den snart.

Nästa...Skolgatan. Pella gick på en flickskola. Jag önskar att jag gått på flickskola. Eller ganske inte. Det enda felet med flickskolor är att det inte är några pojkar där.

Nästa...Polishuset. Linda Wallander bestämde sig för att bli polis. Undrar om jag skulle kunna bli polis...

Nästa...Svartbäckens vårdcentral. Anne på Grönkulla döpte om en bäck som hette något i stil med Svartbäcken till "Mörka Speglande Vågen". Det är vackert. Jag vill också se det vackra i allt.

Nästa...Auroragatan. Harry Potter ville bli auror när han var yngre. Aurorer är häftiga. Fred Weasley dör i sjunde boken. Himla skit.

Nästa...Moskén. Jag har koranen på svenska. Det är ganska konstigt.

Nästa...Löten. Vad i hela friden är "Löten"? Och varför kommer jag att tänka på Eldvagnen av Lotta Åhall när jag hör det??

Nästa...Sandels gata. Sandel -> Sandberg -> Bea och Nadia -> Lyckliga dagar och trygga senkvällar. -> Bundisar av...ja, vad hette hon nu igen?

Nästa...Nyby gård. Romanen Lilla huset på prärien är nog bland det tråkigaste som någonsin skrivits.

Nästa...Bågspännarvägen. Jag ska läsa Doris Lessing när jag kommer hem.

hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam

Det är ganska mysigt att teama ändå. Eller så kanske det bara är mysigt att vara ung. Jag vet inte riktig - det kanske till och med är lite samma sak.
Det slog mig idag att jag verkligen bor i ett kollektiv. Pappa brukar alltid säga att ett av de lyckligaste åren i hans liv, kanske det lyckligaste, var året han gick folkhögskola. De bodde många tillsammans, massa personer som alla var insnöade på samma sak, och levde nära inpå varandra. De lagade mat tillsammans, åt tillsammans, grälade tillsammans och skojade tillsammans. Det fanns alltid någon att diskutera med, alltid någon att skratta med. De levde tillsammans. Och det här är mitt "folkhögskoleår".
Det bor tolv personer i det här huset. Vi är som en färgstark, lite knasig och väldigt varierad familj. Kalle - vår tyste och precise dalpojk, Samuel - herr Trendig Tänkare och Joel som på morgnarna säger "det finns risk för att det här blir en bra dag". Julia som jämt sätter på hög musik i sitt rum och sedan går därifrån, Fia som ränner hit och dit mellan innebandyträningar och matcher och Bella med det långa rödblonda håret som alltid stryks bakåt och perfekt faller över ryggen. Jossan som alltid tycks ha något att säga, Johanna - den vackert milda och Emma med den starka viljan. Alexandra vars röst kan växla från torndön till näktergalskvitter på två röda, Madde som kan kuttra som en duva och fnittrar i tid och otid och så jag. Jag, som skäller på folk i sömnen.
Jag tycker verkligen om dem allihop!

Ingen TV har vi heller. Men ett piano...! Häromdagen väntade vi gäster för Emma fyllde år och skulle ha middagsbjudning. Hon hade börjat med förberedelserna i god tid och det rådde därför ett stilla lugn i huset timmarna innan gästerna skulle börja droppa in. Kycklingen, vildriset, haricouvertsen och tsatzikin med löjligt mycket vitlök var klar och Emma hade stassat upp sig i sin lilla svarta ackompanjerad av en medaljong formad som ett hjärta.
Jag och Jossan fördrev tiden i vardagsrummet med sysslor som skulle platsa i en Austen-roman. Blev påmind om ett citat ur en bok jag läste i somras; Letters from Pemberly av Jane Dawkins:
"We would not have you think that our days are spent in complete idleness. Indeed, not an hour in the day hangs heavy on our hands. When not engaged, we read, we work, we walk, and when fatigued with these employments, relieve our spirits either by a lovely song, or by some smart bon-mort and witty repartee..."
Vi satt som bäst och njöt av att vara unga kvinnor när Petrus, en av de tre killarna på Ny Generation som inte bor i huset, kom in.
"Trevligt. TV-fritt. Kulturellt...!" log han och slog nöjt ut med händerna mot Jossan vid pianot och mig sittandes i soffan med en bok i händerna. Jag tycker om när han ler sådär.

Just nu är det bara jag, Emma, Jossan och Samuel som bor i huset. Alla de andra är antingen ute på turné eller reser på annat sätt. Idag åkte vi från kontoret kl 17 (duktigt, inte sant?) och handlade sedan samt städade hela huset - noga! Jag tror att vi allihop tjänade in åtminstone ett par vuxenpoäng. Och det var när vi satt där och åt middag i vårt nystädade kollektiv som jag i tankarna påbörjade dagens fundering som ni just läst.

Innan frosten - en dimmig bok

SARAS BIBLIOTEK
Titel: Innan frosten
Författare: Henning Mankell
Antal sidor: 500
Typmening: "Framtiden var närvarande i form av en oöppnad mjölkförpackning som hade hållbarhet till 2 september."

Handlingen i Innan frosten av Henning Mankell kretsar kring ett antal försvinnanden som sker veckan innan polisaspiranten Linda Wallander går i tjänst. I samband med dessa försvinnanden sker även ett par bestialiska mord som verkar ha religiös anknytning. Mankell skriver ömsom ur mördarens synvinkel och ömsom ur Ystadspolisernas synvinkel. Upplägget verkar ganska spännande, inte sant? Tyvärr lyckas det inte. I alla fall inte förräns sidan 358. Det enda Mankell lyckas med fram tills dess är att reta upp mig för att han verkar så sanslöst nöjd med vissa formuleringar. Första gången jag uppgivet slängde ifrån mig boken var vid dessa meningar på sidan 46:
"Linda gick hem genom den kvällstomma staden. Utanför biografen på Stora Östergatan stod några ungdomar, alldeles tysta, försjunkna i en bioaffisch. Hon undrade om de la märke till den osynliga uniform hon bar."
"Hon undrade om de la märke till den osynliga uniform hon bar." MAN, WE GET IT! DU ÄR BRA PÅ ATT SKRIVA! Det blir inte bättre av att han sedan använder uttrycket "osynlig uniform" 5-10 gånger i boken.

Mankell beskriver egentligen inga karaktärer, i alla fall inte berättande. Han låter istället läsaren se karaktärens tankar och höra vad han/hon säger och på så sätt förstå. Vid de första indirekta karaktärsbeskrivningarna är jag lite imponerad. Mankell är bra på att spåra en människas tankar och tankeassociationer. Se dessa exepel:
"Sen lyssnade hon på telefonsvararen där den röda lampan som markerade nya meddelanden blinkade. Det fanns tre samtal markerade. Vi lämnar ifrån oss våra röster, tänkte Linda. Vi sprider dom på hundratals bandspelare runt om i världen."
Så skulle mina tankar mycket väl kunna fara iväg. Men det skulle vara mer som en obestämd känsla; en tankeassociation - inget jag skulle sätta på pränt; men det gör Mankell förvånande nog.
Läs även detta exempel:
"Linda hajade till. På en sida hade Anna med kraftigt rött skrivit "Pappa" och sen ett telefonnummer som bestod av nitton siffror, bara ettor och treor. Ett nummer som inte finns, tänkte Linda. Ett nummer till den hemliga stad med sitt lika hemliga riktnummer där alla de försvunna människorna samlas."
Henning Mankell är en tankespårare. En tankefinnare och tankefångare. Precis som bokkaraktären Birgitta Medberg kartlägger gamla stigar kartlägger Mankell tankar. Och det är intressant.

Tyvärr verkar käre Henning dock helt oförmögen att ta sig ur sitt Mankellsliga sätt att berätta. Alla hans karaktärer pratar precis som han berättar händelserna runt omkring. Läs detta exempel:
"Anna är ingen teoretiker. Vem hon liknar vet jag egentligen inte. Inte mig, inte sin far. Kanske liknar hon bara sig själv."
Detta säger karaktären Henrietta Westin, men jag tycker inte att det i sitt sammanhang är trovärdigt som ett citat från kvinnan i fråga. Man får en bestämd känsla av att boken egentligen inte handlar om Linda Wallander och hennes far Kurt Wallander utan snarare om Linda H. Mankell-Wallander och Kurt H. Mankell-Wallander. Vid upprepade tillfällen låter han även karaktärer kommentera varandras vältalighet. Återigen: MAN, WE GET IT! DU ÄR BRA PÅ ATT SKRIVA! Du behöver inte låta dina egna romankaraktärer kommentera att de uttrycker sig bra när de alla pratar likadant och du själv skrivit alltihop!

Mankell verkar skriva med ett oigenomträngligt lugn. Ingenting skulle kunna stressa på honom att berätta snabbare. "Går det så långsamt att du tröttnar - sluta läs då! Jag behöver inte dig" tycks han tyket hojta från bokbladen. Han använder precis så många ord som behövs; varken ett för lite eller ett för mycket.

Att läsa Innan frosten kan liknas vid en promenad med Henning Mankell. Han går vid din sida och ni promenerar lojt vägen fram. Det går ganska långsamt men det gör inte så mycket; promenaden tjänar ändå inget direkt syfte. Du vet inte alltid var ni ska svänga för att komma rätt men Mankell leder er skickligt framåt. Sakta men säkert. Han vet ju vart ni ska. Du följer honom och efter ett tag blir du så van vid att ha honom där vid din sida att du inte märker att han har börjat gå snabbare. Någonstans vid 350-sidorsdraget upptäcker du att ni börjat småspringa. Det är då du inser att det blivit spännande.

På sidan 480 peakar boken och jag tänker att "den var nog ganska bra i alla fall". Nästa stund tappar Mankell det imponerande metodiska berättarlugn han haft genom hela berättelsen och han sluddrar snabbt igenom slutet. Jag undrar förvirrat om någon tvingat honom att bli klar med boken tidigare än vad som var planerat. Viss respekt återvinner han dock med en ganska snitsig fem sidor lång epilog och ett kanske ännu snitsigare efterord.

Slutligen vill jag bara nämna min favoritkaraktär: Stefan Lindman, den unge polisen som jobbar tillsammans med Kurt och blir lite förtjust i Linda. Efter ett besök hos ett stabilt vittne säger han:
"Oftast möter man rädda, skakade, arga människor. (---) Ibland kommer ljuspunkter. Som den här mannen. Jag stoppar in honom i mitt arkiv på personer jag ska minnas när jag blir gammal."

Renkel; jag stoppar in den här boken i mitt arkiv på böcker jag ska minnas när jag blir gammal.
Och det är ett ganska gott betyg ändå.

On the Road i syd och väst

Sverigeturné #1