hej far nu är jag här igen

Stevie Wonder jamar rivigt "Living just enough, just enough for the city..." ur högtalarna på datorn där jag sitter vid familjen Thors matbord. Jag tittar förstrött bort mot vardagsrummet och deras ostämda piano och funderar på att spela en snutt. Slår dock iväg tanken direkt: jag borde publicera nyheten med bild norrteamarna just skickade mig, jag borde spåna på idéer till reportaget om utbildningsdagarna, jag borde fila på programmet till Nordic-festen och jag borde dessutom inte spela alls för jag kommer väcka grannarna.
Läste vad jag nyss skrivit och inser att enligt mina principer är bara det sista skälet giltigt. Inser därefter att enligt mina principer borde jag inte sitta här alls. Kockan är 22 och jag är forfarande i "NG-mode"!
Vad hände med tjejen som promt slutade jobba och gick ifrån datorn klockan 17.00? Vad hände med tjejen som vägrade kolla NG-mailen på helgen och som lite halvtrotsigt hämtade inspiration från en bild på Sara Jessica Parker med sovmask i ett rufsigt hår, ätandes choklad, med texten: "And then I told myself - ofcourse I deserve it."
Jag vet inte. Men jag måste absolut hitta henne igen.

Viss musik är bara så vacker. Notting Hill går på tv ikväll. Ni vet scenen när de har spenderat en dag tillsammans och nu sitter i Hugh Grants soffa och Julia Roberts säger:
"You have big feet..."
"I know, I always have."
"You know what they say about men with big feet..."
"No. I don't. What do they say...?"
"Big feet...large...shoes."
När musiken bara lägger ett tretal ackord. Vilande, rofyllt, drömmande...där det som lyser igenom är de väl genomtänkta färgningarna.
Ibland känner jag att jag bara skulle vilja sitta vid ett piano för tid och evighet. Spelandes vilande, rofyllt, drömmande...där det som lyser igenom är de väl genomtänkta färgningarna.

You're all I want

lite småroligt

Mina favoritdikter #1

Jag är skal och det finns bara du

som kan fylla som kan
göra levande, jag vill
vara levande som du, har aldrig
träffat något så levande
som du, ibland har jag
anat, i musiken i stjärnhimlen i någons profil
en flik av levande av vackert
av längst bort och närmast
av hem, av dig
men du, du är mer än flikar du är
hel du är helig
du är överallt du är
över allt

Jag är skal och det finns bara du

Sara har blivit Sa och ra

Jag känner mig som en bläckfisk. Nej förresten, som en wannabe-bläckfisk. Jag är en fisk med två armar, eller kanske inga alls, med bara 24 timmar på sitt dygn. En fisk som alltid avundas bläckfiskarnas åtta armar. De åtta armarna som gör att de har tre par armar fler än de vanliga fiskarna vilket i sin tur borde innebära att de hinner med tre gånger så mycket vilket nästan är som att ha ett dygn med 96 timmar!
Jag vill inte vara fisk. Eller egentligen har jag inget emot att vara fisk. Jag tycker bara inte om när alla andra behandlar en som att man var en bläckfisk.

Jag är bara så splittrad och frustrerad. Man vill göra ett bra jobb, men det är svårt när man i praktiken har två heltidsjobb.
Folk förväntar sig att man hela tiden ska spotta ur sig fräscha, roliga idéer men frågan är bara när i hela friden man ska ha tid att sätta sig och spåna fram dessa fräscha, roliga idéer? Jag tycker att vi i den här organisationen alltid bör varar misstänksamma mot medarbetare som kommer med fräscha, roliga idéer och ställa oss frågan: vad är det för uppgift personen försummat för att ha tid att komma på denna fräscha, roliga idé?

Nej, jag har faktiskt inget emot att vara fisk. Så länge jag får vara en glad lax.

hösthem

Imorgon åker jag hem till bynn...så mysigt. Jag längtar efter att se pappa, bror, ja alla. Och trädet utan för mitt fönster som nu är blodrött och eldgult.

seriösa svärmorsdrömmar

Skämt har en tendens att bli långa, seriösa och utdragna på Ny Generation. Jag har alltid varit åskådare till dessa skämt. Skrattat åt det högt tillsammans med den stora massan, flinat åt skämtet och den stora massan tillsammans med upphovsmakarna och skrattat i mjugg åt upphovsmakarna. Men idag blev jag på något sätt "huvudansvarig" för ett tvättäkta Ny Generation-skämt.
Under lunchen som intogs i köket på huvudkontoret råkade jag tacka Joel för att han tagit med sig lunch till oss alla när det egentligen var Joseph som gjorde det och jag egentligen tänkte 'Joesph'. Har ni någonsin känt så att hjärnan så att säga "sne-kopplar"? Man vill säga ett ord men hjärnan kopplar ett annat ord till betydelsen av ordet man ville säga. Detta gör att man säger fel ord. Och detta kan ju bli hur tokigt som helst! I detta sammanhang då jag nu sa fel namn råkade jag även berätta om gången då min hjärna sne-kopplade ordet svärmorsdröm. Istället råkade jag säga osthyvel. Jag vet det låter hur knäppt som helst, och det möttes av förtjusta "du-är-ju-knasig-skratt" från de andra vid bordet; Joel, Joseph, Emma och Fred.
Detta erkännande ledde till en intressant diskussion om vad som egentligen ligger i ordet svärmorsdröm och diskussionen ledde i sin tur fram till ett beslut om att vi skulle skoja lite med teamarna. Vi bestämde oss för att vi kollektivt skulle utse Ny Generations svärmorsdröm/svärmorsmardröm + hemmafru/karriärkvinna 07/08!
Jag påtade ihop ett mail där det stod hur man skulle rösta och att vi ville ha motiveringar. Som pricken över i skrev jag det väldigt seriöst och satte sedan som ämne på mailet: "till nästa nyhetsbrev!"
Det tog inte någon lång stund innan mail började droppa in. Det som flinades mest åt här på östkontoret var inte inte bara folks skojiga motiveringar utan även att det var så pass många som tog det så SERIÖST! Jag fick ett mail från FK, media-ansvarig, som oroligt sa något i stil med:
"Hur ska det här användas i nyhetsbrevet? Sara, det här måste du uppdatera mig om!"
Jag blev ju såklart alldeles darrig i knäna vid tanken på att FK trodde att jag skulle göra en sådan idiotisk sak helt på eget bevåg men beslöt mig (efter "goda råd" från Fred-"Han testar dig bara!"-Lundqvist) att driva skämtet vidare och inte vara den som viker mig. Så jag svarade endast med orden:
"Det är väl lugnt? Jag har kollat med Milla!"
Milla är vår teamkoordinator... Jag antar att FK med det förstod (om han nu inte gjorde det innan, vilket jag ioförsig troratt han gjorde) att det hela var ett skämt. Tanken på att jag skulle tro att det skulle räcka med ett godkännande från Milla i en sådan här sak, som dessutom bara var helt dum från början, är befängd.

senare 071003...
Hade fått mail från Mogul imorse...även han svarade helt seriöst. Och inte bara han utan även vår käre Renkel samt ett stort antal konsertteamstjejer. Fred påpekade att "det var nog bara för att Ollie mailade ut det. Hade det varit jag eller David hade alla fattat att det var ett skämt" och Joel tillade älskvärt att jag skulle få "bejaka min ironiska sida det här året".

Så vad har jag lärt mig idag?
Jag uppfattas alldeles för seriöst.