Jag sitter här på mitt rum. Mitt rum med ljusblå tapeter med vita, smala, fräscha ränder. Det är min sista kväll innan jag flyttar till Uppsala och jag känner mig lite vemodig. Jag kommer sakna mina blå tapeter med de vita, smala, fräscha ränderna. Speciellt ränderna.
I Uppsala bor det nästan 200 000 människor...och det är ganska många fler än här hemma i bynn det. Min by har omkring 3000 själar och inne i stan (som för övrigt kallas "Ostkustens pärla") bor det runt 20 000. Fast på sommaren är det förstås annorlunda, då är antalet praktiskt taget det dubbla, både i byn och i stan.
Vi har det sådär så att invånarna säger att det vore underbart om man inte behövde bo här jämt och sommargästerna säger "oo, om man bara kunde få bo i en sådan här puttrig idyll och slapp all jäkt och stress i storstaden!"
Det var faktiskt en kvinna från stockholm som var och hälsade på ett par av sinna vänner som råkar vara nyinflyttade i min by. Jag träffade henne på golfklubben när jag jobbade och vi började prata om bynn. Till hennes förtjusning visste jag självklart vilka de nyinflyttade var och jag kunde dessutom förse henne med lite anekdoter om tanten som bodde i huset innan hennes vänner flyttade in.
"Det här är så roligt! Man tänker att det ska vara litet och att alla ska veta allt om alla. Att det ska vara som en liten idyll... och... så ÄR DET DET!!" sa hon och brast ut i ett kluckande skratt. Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Jag minns ju hur det var när vi flyttade hit. De gick världens rykten om att vi var rika sthlmare som hade köpt den stora, gula villan längs med stora gatan för att ha det som 'sommarstuga'! Till och med hundar skällde på vår bil för de kände inte igen den. Nu är det jag som är veteran i bynn och klagar på sommargästerna...
Men när hösten börjar krypa en in på skinnet, löven börjar falla och den sista kräftan är uppäten då får turisterna genast brottom och ränner tillbaka till sina lägenheter i storstaden och gastar om hur skönt det ska bli att få se neonljus igen.
Så en vacker morgon är de puts väck och det blir så glest på gatorna att man tycker att man fryser om nacken.
I år blir allt förstås annorlunda. Det är mitten på augusti men hösten lyser obarmhärtigt med sin frånvaro. Därför stannar sommargästerna säkert längre. Vilken deprimerande tanke; jag överger byn innan sommargästerna! Usch, jag känner mig så opatriotisk!
Hur ska jag klara mig Uppsala! Jag menar när folk härifrån kommer till stora städer händer det säkert ofta att de tappar bort sig! Här bestämmer man inte var man ska träffas, om man ska träffa någon. Här vet man att om någon inte är hemma eller på sitt arbete är det bara att gå längs med den största gatan och ser man honom inte där, ser man honom alltid i något butiksfönster. Ser man honom inte där heller så är han nog hemma hos någon, så då är det bara att ringa runt till de troligaste och fråga och det är gjort i en handvändning. Får man ändå inte, mot all förmodan, tag på honom är det bäst att ränna till sjukhuset för då är han där och har nyss kommit. Hade det varit mer än en kvart sedan hade man hört om det på stan.
Med sommargästerna är det förstås annorlunda, men vem vill ha tag i en turist? De dräller förresten överallt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar