hej far nu är jag här igen

Stevie Wonder jamar rivigt "Living just enough, just enough for the city..." ur högtalarna på datorn där jag sitter vid familjen Thors matbord. Jag tittar förstrött bort mot vardagsrummet och deras ostämda piano och funderar på att spela en snutt. Slår dock iväg tanken direkt: jag borde publicera nyheten med bild norrteamarna just skickade mig, jag borde spåna på idéer till reportaget om utbildningsdagarna, jag borde fila på programmet till Nordic-festen och jag borde dessutom inte spela alls för jag kommer väcka grannarna.
Läste vad jag nyss skrivit och inser att enligt mina principer är bara det sista skälet giltigt. Inser därefter att enligt mina principer borde jag inte sitta här alls. Kockan är 22 och jag är forfarande i "NG-mode"!
Vad hände med tjejen som promt slutade jobba och gick ifrån datorn klockan 17.00? Vad hände med tjejen som vägrade kolla NG-mailen på helgen och som lite halvtrotsigt hämtade inspiration från en bild på Sara Jessica Parker med sovmask i ett rufsigt hår, ätandes choklad, med texten: "And then I told myself - ofcourse I deserve it."
Jag vet inte. Men jag måste absolut hitta henne igen.

Viss musik är bara så vacker. Notting Hill går på tv ikväll. Ni vet scenen när de har spenderat en dag tillsammans och nu sitter i Hugh Grants soffa och Julia Roberts säger:
"You have big feet..."
"I know, I always have."
"You know what they say about men with big feet..."
"No. I don't. What do they say...?"
"Big feet...large...shoes."
När musiken bara lägger ett tretal ackord. Vilande, rofyllt, drömmande...där det som lyser igenom är de väl genomtänkta färgningarna.
Ibland känner jag att jag bara skulle vilja sitta vid ett piano för tid och evighet. Spelandes vilande, rofyllt, drömmande...där det som lyser igenom är de väl genomtänkta färgningarna.