Sara har blivit Sa och ra

Jag känner mig som en bläckfisk. Nej förresten, som en wannabe-bläckfisk. Jag är en fisk med två armar, eller kanske inga alls, med bara 24 timmar på sitt dygn. En fisk som alltid avundas bläckfiskarnas åtta armar. De åtta armarna som gör att de har tre par armar fler än de vanliga fiskarna vilket i sin tur borde innebära att de hinner med tre gånger så mycket vilket nästan är som att ha ett dygn med 96 timmar!
Jag vill inte vara fisk. Eller egentligen har jag inget emot att vara fisk. Jag tycker bara inte om när alla andra behandlar en som att man var en bläckfisk.

Jag är bara så splittrad och frustrerad. Man vill göra ett bra jobb, men det är svårt när man i praktiken har två heltidsjobb.
Folk förväntar sig att man hela tiden ska spotta ur sig fräscha, roliga idéer men frågan är bara när i hela friden man ska ha tid att sätta sig och spåna fram dessa fräscha, roliga idéer? Jag tycker att vi i den här organisationen alltid bör varar misstänksamma mot medarbetare som kommer med fräscha, roliga idéer och ställa oss frågan: vad är det för uppgift personen försummat för att ha tid att komma på denna fräscha, roliga idé?

Nej, jag har faktiskt inget emot att vara fisk. Så länge jag får vara en glad lax.