20.56 Soffan i vardagsrummet
Jag sitter här med en macka och en kopp alldeles lagom för starkt kaffe. Zoegas Skånerost förstås. Man är väl sin fars dotter.
Planen är att läsa de sista 50 sidorna Boccaccio och därmed avsluta den obligatoriska läsningen inför måndagens seminarium. Sedan ta en dusch och rensa tankarna. Efter det är planen att sätta sig ner och - med Zoegas Skånerost som trogen följeslagare - skriva de två sista artiklarna till medlemstidningen samt korrekturläsa alltihop. Om jag faller sovandes ihop över min dator (som på den gamla goda tiden) får jag helt enkelt åka in tidigare till kontoret och korrekturläsa det sista imorgon bitti. Vid närmare eftertanke kanske det är en bättre idé.
Imorgon hämtar jag upp en vetenskaplig utgåva av Shakespeares As you like it på Carolina Rediviva och läser i helgen. Lyckas jag med det slipper jag läsa den nästa vecka samtidigt som jag skriver hemtenta. Det hade varit så gött alltså.
Jag slutar 14.00, åker hem och övar inför repet med min kvintett 19.00... Kan det vara så att jag kommit på ett sätt att hinna med alltihop? En något galen tidsplan men hey, det har la ingen dött av?
Hej och hå vilken planeringsmänniska jag har blivit.
Innan jag rusar vidare till Boccaccio måste jag få säga några hyllningsord om Rabelais. Denne Rabelais vars bok Gargantua jag just läst. Alltså visst, jag blev förtjust i medeltiden men renässansen! Renässansen! Den är ju helt...underbar! Läs detta utdrag ur Gargantua:
Och eftersom i alla nu existerande kloster allt är noga reglerat, avpassat och ordnat efter klockslaget, bestämdes det att det där icke skulle finnas något ur eller någon solvisare, men att alla arbeten skulle uträttas efter tillfälle och lägenhet; ty sade Gargantua, den allra största tidsspillan han kände bestod i att räkna timmarna - vad gott kommer väl därav? -, och den största narraktighet i världen vore att låta sig ledas av slagen från en klocka och inte av det som sunt förnuft och gott omdöme föreskriver.
Jag kan livligt föreställa mig min fars saliga min när han läser ovanstående. Jag kan föreställa mig det för det är samma min som spelar över mitt ansikte i detta nu.
Och kolla på detta då - såhär inleds Rabelais Pantagruel:
Pantagruel studerade mycket flitigt, som ni väl kan förstå, och gjorde framsteg därefter, ty han hade ett skarpt förstånd och ett så rymligt minne, att det hade varit i stånd att inrymma tolv tunnor olivolja.
Det finns bara ett ord för det här sättet att skriva. Ljuvligt.
1 kommentar:
Så underbart klock(!?)rent. Snart ska jag nog gå hem för det har mörknat ute ser jag nu och magen kurrar. Det räcker väl att veta just det för att traska vidare i livet. De där tecknen som finns runt om oss och i oss. De som säger: Nu är det snart dags att...
Som när du har sovit färdigt är det snart dags att gå upp.
När magen kurrar är det snart dags att äta.
När du gäspar är det snart dags att sova.
Klockan visar ju ändå helt olika tider på olika platser i världen, så vem kan lita på angiven tid.
Luv ya min dotter.
PS Du skriver så oerhört bra. Jag älskar iakttagelsen om klockan och att den kommer igen som sista mening.
Skicka en kommentar