"Jag har tagit mig en liten funderare på om jag borde skriva de här personbetraktelserna egentligen. Jag kom fram till att det väl inte kan skada." Så skrev jag innan jag gjorde min senaste personbetraktelse. Och det står jag fast vid trots att mitt betraktande nyligen kallats "att sticka någon i ögat med ett leende". Det var FK som sa det och när mitt svar blev att "ja, det kanske det är", skrattade han förtjust och överraskat. Det var inte min betraktelse av Joel i sak som hans kommentar syftade på utan egentligen formen "personbetraktelse" i stort.
Det är dock komiskt att detta påstående kom från mannen som inleder sin blogg med orden:
"Detta är min egna uppkopplade parkbänk. Här funderar jag på sådant man upptäcker när man ger sig tid att inhalera samtiden och dess egenheter från en bänk. Här är jag åskådare.
Och säkert en åsiktsmaskin."
Nu är detta visst farligt nära att falla i det påhoppsdike som personbetraktelserna alltid strosar på kanten till. FK, du får förlåta mitt lilla tjuvnyp om du läser det här. Jag ger dig, som du vet, rätt i sakfrågan. :)
Men som jag ser det finns det bara två leenden att sticka någon i ögat med. Antingen ett gnistrande eller ett vasst. Vilket som har jag inget emot det. Båda två är flickdrömmar att kunna leverera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar