Och det med rätta. Jag tycker nämligen verkligen att hon genom The Casual Vacancy visar att Harry Potter inte bara var en "lucky strike" (om nu någon trodde det) utan att hon är en genuint skicklig författare.
The Casual Vacancy handlar om ett litet samhälle vid namn Pagford och händelserna som utspelar sig där efter det att en av samhällets rådsmedlemmar plötsligt dör. Det har pågått en långvarig träta kring vad det ska bli av området "The Fields" - ett utvecklingsområde mest bebott av missbrukare och andra människor som råkat illa ut i livet - precis utanför Pagford. Ena sidan vill inte ha något att göra med the Fields eller människorna som bor där. Inte heller med deras barn som går på samma skola som "Pagford-barnen". Andra sidan kämpar för drogklinikens fortlevnad och för att allmänhetens ögon ska öppnas för det faktum att de som bor i the Fields också är människor. Människor som försöker komma på fötter igen.
Det är en berättelse om medmänsklighet och mycket verkliga livsöden som skildras i en verklighetstrogen bild av dagens England.
Jag har läst ett antal recensioner av boken och de flesta tycker att den inte håller måttet...jämfört med Harry Potter. Jag tycker dock att det är en märklig sak att göra - att så tydligt jämföra allt med en författares tidigare alster. En kritiker på Washington Post skrev att den skulle vara "bättre om alla hade burit trollstav". Jaha, tycker du det. Hoppas svagt att samme kritiker skriver så om alla böcker han/hon recenserar. Det hade kunnat vara roligt. "Jaha, vad tycker du om Martha Stewarts nya kokbok?", "Den vore bättre om hon haft trollstav".
Jag ska ge dig 3 anledningar till varför jag tyckte att detta var en bra bok.
1 • Upplägget i boken är så annorlunda. Det finns en huvudperson, Barry Fairbrother, men han dör av en plötslig hjärnblödning på sida 3. Hela boken handlar om hur det lilla samhället Pagford reagerar på denna tragedi. Man får följa och lära känna ett myller av karaktärer (dock inte fler än man klarar att hålla reda på) och hur Barrys död påverkar dem. Karaktärerna får ungefär lika mycket plats allihop och Rowling berättar allvetande allt de tänker och känner. Boken har dessutom inte vanlig kapitelindelning. Den är först indelad i delar och under det i dagar.
2 • Hur vi får lära känna karaktärerna. Rowling har en förmåga att hjälpa läsaren att lära känna hennes karaktärer genom att berätta allt förutom det uppenbara. Hon säger inte "han är sådan" eller "hon tycker om det där". Hon delger istället tankemönster, funderingar, drömmar - samtidigt som karaktären drömmer dem, minnen och små detaljer. Varje sak eller detalj hon berättar är luddig i sig självt - som ett ensamt penseldrag i en Monet-tavla. Men zoomar man ut får man en djup förståelse för bokkaraktären, som om den funnits på riktigt - på samma sätt som man ser den där vackra sjön med näckrosorna om man bara tar några steg bakåt i galleriet.
3 • Att den är oförutsägbar på samma sätt som livet är oförutsägbart. Väldigt ofta upplever jag berättelser som förutsägbara. Man förstår hur det kommer sluta, i alla fall på ett ungefär. Det speciella med denna bok är att man inte vet hur det kommer sluta och efter ett tag inser man att man inte ens vet hur man vill att det ska sluta. Detta är inte en berättelse med en början och ett slut. Det är en inblick i ett litet samhälle under en begränsad tid. Man får inte reda på allt om alla och alla lever inte lyckliga i alla sina dagar.
Min sammanfattning måste bli att jag tycker att boken var mycket läsvärd! Jag kan varmt rekommendera den.
Vill du få några bra citat ur boken kan du klicka på länkarna nedan. Har bloggat lite exempel som jag tyckte om.
"...the nature of justice as he had come to know it..."
"...wrestle with the strangeness..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar