SARAS BIBLIOTEK
Titel: Innan frosten
Författare: Henning Mankell
Antal sidor: 500
Typmening: "Framtiden var närvarande i form av en oöppnad mjölkförpackning som hade hållbarhet till 2 september."
Handlingen i Innan frosten av Henning Mankell kretsar kring ett antal försvinnanden som sker veckan innan polisaspiranten Linda Wallander går i tjänst. I samband med dessa försvinnanden sker även ett par bestialiska mord som verkar ha religiös anknytning. Mankell skriver ömsom ur mördarens synvinkel och ömsom ur Ystadspolisernas synvinkel. Upplägget verkar ganska spännande, inte sant? Tyvärr lyckas det inte. I alla fall inte förräns sidan 358. Det enda Mankell lyckas med fram tills dess är att reta upp mig för att han verkar så sanslöst nöjd med vissa formuleringar. Första gången jag uppgivet slängde ifrån mig boken var vid dessa meningar på sidan 46:
"Linda gick hem genom den kvällstomma staden. Utanför biografen på Stora Östergatan stod några ungdomar, alldeles tysta, försjunkna i en bioaffisch. Hon undrade om de la märke till den osynliga uniform hon bar."
"Hon undrade om de la märke till den osynliga uniform hon bar." MAN, WE GET IT! DU ÄR BRA PÅ ATT SKRIVA! Det blir inte bättre av att han sedan använder uttrycket "osynlig uniform" 5-10 gånger i boken.
Mankell beskriver egentligen inga karaktärer, i alla fall inte berättande. Han låter istället läsaren se karaktärens tankar och höra vad han/hon säger och på så sätt förstå. Vid de första indirekta karaktärsbeskrivningarna är jag lite imponerad. Mankell är bra på att spåra en människas tankar och tankeassociationer. Se dessa exepel:
"Sen lyssnade hon på telefonsvararen där den röda lampan som markerade nya meddelanden blinkade. Det fanns tre samtal markerade. Vi lämnar ifrån oss våra röster, tänkte Linda. Vi sprider dom på hundratals bandspelare runt om i världen."
Så skulle mina tankar mycket väl kunna fara iväg. Men det skulle vara mer som en obestämd känsla; en tankeassociation - inget jag skulle sätta på pränt; men det gör Mankell förvånande nog.
Läs även detta exempel:
"Linda hajade till. På en sida hade Anna med kraftigt rött skrivit "Pappa" och sen ett telefonnummer som bestod av nitton siffror, bara ettor och treor. Ett nummer som inte finns, tänkte Linda. Ett nummer till den hemliga stad med sitt lika hemliga riktnummer där alla de försvunna människorna samlas."
Henning Mankell är en tankespårare. En tankefinnare och tankefångare. Precis som bokkaraktären Birgitta Medberg kartlägger gamla stigar kartlägger Mankell tankar. Och det är intressant.
Tyvärr verkar käre Henning dock helt oförmögen att ta sig ur sitt Mankellsliga sätt att berätta. Alla hans karaktärer pratar precis som han berättar händelserna runt omkring. Läs detta exempel:
"Anna är ingen teoretiker. Vem hon liknar vet jag egentligen inte. Inte mig, inte sin far. Kanske liknar hon bara sig själv."
Detta säger karaktären Henrietta Westin, men jag tycker inte att det i sitt sammanhang är trovärdigt som ett citat från kvinnan i fråga. Man får en bestämd känsla av att boken egentligen inte handlar om Linda Wallander och hennes far Kurt Wallander utan snarare om Linda H. Mankell-Wallander och Kurt H. Mankell-Wallander. Vid upprepade tillfällen låter han även karaktärer kommentera varandras vältalighet. Återigen: MAN, WE GET IT! DU ÄR BRA PÅ ATT SKRIVA! Du behöver inte låta dina egna romankaraktärer kommentera att de uttrycker sig bra när de alla pratar likadant och du själv skrivit alltihop!
Mankell verkar skriva med ett oigenomträngligt lugn. Ingenting skulle kunna stressa på honom att berätta snabbare. "Går det så långsamt att du tröttnar - sluta läs då! Jag behöver inte dig" tycks han tyket hojta från bokbladen. Han använder precis så många ord som behövs; varken ett för lite eller ett för mycket.
Att läsa Innan frosten kan liknas vid en promenad med Henning Mankell. Han går vid din sida och ni promenerar lojt vägen fram. Det går ganska långsamt men det gör inte så mycket; promenaden tjänar ändå inget direkt syfte. Du vet inte alltid var ni ska svänga för att komma rätt men Mankell leder er skickligt framåt. Sakta men säkert. Han vet ju vart ni ska. Du följer honom och efter ett tag blir du så van vid att ha honom där vid din sida att du inte märker att han har börjat gå snabbare. Någonstans vid 350-sidorsdraget upptäcker du att ni börjat småspringa. Det är då du inser att det blivit spännande.
På sidan 480 peakar boken och jag tänker att "den var nog ganska bra i alla fall". Nästa stund tappar Mankell det imponerande metodiska berättarlugn han haft genom hela berättelsen och han sluddrar snabbt igenom slutet. Jag undrar förvirrat om någon tvingat honom att bli klar med boken tidigare än vad som var planerat. Viss respekt återvinner han dock med en ganska snitsig fem sidor lång epilog och ett kanske ännu snitsigare efterord.
Slutligen vill jag bara nämna min favoritkaraktär: Stefan Lindman, den unge polisen som jobbar tillsammans med Kurt och blir lite förtjust i Linda. Efter ett besök hos ett stabilt vittne säger han:
"Oftast möter man rädda, skakade, arga människor. (---) Ibland kommer ljuspunkter. Som den här mannen. Jag stoppar in honom i mitt arkiv på personer jag ska minnas när jag blir gammal."
Renkel; jag stoppar in den här boken i mitt arkiv på böcker jag ska minnas när jag blir gammal.
Och det är ett ganska gott betyg ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar