Efter ett antal härliga (men väldigt förkylda) utbildningsdagar och en julfest som hette duga fick vi natten till den 16:e ledigt. I och med det var första terminen av teamåret 07/08 avslutat och det känns, lite oväntat, helt rätt. Jag känner mig, trots stormar på många håll, i fas så att säga. Och det är allt jag har att säga om det, i alla fall för tillfället.
Så idag var det dags att än en gång sätta sig på en Swebus hem till bynn. Jag är redigt trött på Swebus nu...har befunnit mig i deras fula bussar alldeles för mycket den senaste tiden. Det är en mindre pärs varenda gång. Speciellt att ta sig ut till betonghallen där de avgående bussarna står. De har sådana där eländiga metalldörrar som bara släpper igenom några i taget. Folket som har turen att ha valt rätt dörrpar, de kommer nämligen i par och det verkar inte finnas något sätt att räkna ut vilken dörr som kommer öppnas först, tro mig jag har försökt (!), får vänta några sekunder i ett litet, litet rum innan de släpps ut till bussarna genom ytterliggare ett par metalldörrar. Det är ganska roande att se hur de första börjar ställa sig i kö utanför dörrarna redan 15 minuter innan avgång. Sedan står de där och väntar och blockar hela korridoren för alla andra stackars människor som försöker hitta sina bussgater. När dörrarna sedan öppnas, ett par minuter innan avgång, trycker människorna på som att det gällde livet. Allt detta görs ju förstås mycket diskret, vilket misslyckas totalt, och det är alltid någon liten girig tant som fastnar med väskan kvar i vänthallen.
Väl ute vid bussen hör jag "Driving home for Christmas" från okänd källa och ser mig förvirrat omkring. Tillslut upptäcker jag en liten, liten CDspelare tronande på någon slags ellåda, onekligen placerad där av Swebus personal. Jag ler lite för mig själv; de försöker i alla fall.
Man var tvungen att lägga i bagaget på sidan lägst bort från trottoaren för att den vanliga luckan var sönder. När jag stod där och som bäst hivade i mina väskor kom det en liten tant med en ännu mindre väska. Hur liten den nu än var så såg den för stor ut för henne och ja sa därför: "Oj, ska den väskan i här? Ska jag hjälpa Er att lyfta upp den?"
Den lilla tanten monterade raskt ner handtaget på väskan och sa förstrött utan att titta upp: "Ja, den ska i här." Sedan lyfte hon väskan i vad som såg ut som en omöjlig rörelse och la in den i bussen. Jag tittade förvirrat på henne och tänkte att dagens tanter är precis som dagens karriärshungrande trettioplussare och för övrigt även femåringar: "Jag kan själv!" andas de.
Ja, vad ska en stackars flicka göra, man borde kanske bara mind ones own business. Jag gick runt bussen för att hoppa på men valde självklart fel håll och fick därigenom gå längre vilket gjorde att jag hamnade längst bak i kön. Sämst. Kärriärstanten som kunde själv hamnade före mig i kön. Sämst igen.
Jag är vanligtvis en ganska beskedlig medresenär. Men inte idag... Beväpnad med en besvärlig förkylning och en matlåda bestående av praktiskt taget bara lax kan man nog kalla mig den beskedliga resenärens fiskstinkande mardröm. Jag gick längre in i bussen och spanade efter ett lämpligt offer. Satte mig tillslut bredvid en kvinna i yngre medelåldern som såg trött ut. Perfekt tänkte jag. Då somnar hon snart så kan jag äta lax och snyta mig bäst jag vill.
Och så bar det av mot Småland. Satte ganska snabbt mp3 i öronen.
"Under this national rain cloud
I'm getting soaked to the skin
Trying to find my umbrella
But I don't know where to begin
And it's simply irrational weather
Can't even hear myself think
Constantly bailing out water
But still feel like I'm gonna sink
'Cause I'm under the weather
Just like the world
So sorry for being so bold
When I turn out the light
You're out of sight
Although I know that I'm not alone
Feels like home
Feels like home"
sjöng KT Tunstall och återigen kände jag mig i fas. Vad jag nu menar med det.
Innan vi lämnade Sthlm åkte vi förbi ett frostbitet äppelträd där alla de vinröda frukterna hängde kvar. Två skator satt majestätiskt i trädet och jag slogs av en känsla att det där var det vackraste jag sett på länge.
"It's not so easy loving me
It gets so complicated
All the things you gotta be"
sjöng Chrisitina Aguilera och jag kom att tänka på kvällen vi var med teamledarna hemma hos Milla. Vi lekte en lek där alla i tur och ordning fick vara tysta och lyssna på de andra som beskrev var de trodde att personen som var tyst befann sig nu och var man trodde att de skulle vara om tio år. Det blev intressant, speciellt eftersom att vi hade ett par sanningsägare ibland oss. När jag satt och lyssnade på vad de andra hade att säga om mig insåg jag att en del av dem faktiskt känner mig. SR sa ett par tryggt insiktsfulla saker och JP liknade mig vid en miniräknare som betraktar människor, lagrar informationen och sedan räknar ut cause and effect. "Du tänker nog väldigt mycket, betraktar allt och alla...var du tar vägen med de tankarna vet jag inte riktigt...om du har någon...stans...och så tänker du att liksom 'varför förstår ingen mig?' men det är kanske för att det finns ganska mycket att förstå..." sa han.
I Linköping blev bussen stående 20 minuter. Det bakre dörren ville inte gå igen, den tjöt en hög varningston, ett F# (det bildar ett tritonus, ett obehagligt intervall, mot ettstrukna C, tonen alla männsikor i vår kultur verkar relatera till som utgångspunkt. Ett intressant val av varningston som för övrigt stödjer mina teorier om den stora massans menatala musikalitet). Fisset bildade en sus4-klang i slutackordet på låten jag lyssnade på och jag formade en tredimensionell cellist i ett stycke av foliet från min laxmacka medan vi väntade på att de fyra männen, som dittills hade strömmat till, skulle hitta felet på dörren.
Vid sjusnåret var jag hemma igen. Och nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon är en ny dag. Ny dag, nya möjligheter - till och med i den här byn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar