hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam

Det är ganska mysigt att teama ändå. Eller så kanske det bara är mysigt att vara ung. Jag vet inte riktig - det kanske till och med är lite samma sak.
Det slog mig idag att jag verkligen bor i ett kollektiv. Pappa brukar alltid säga att ett av de lyckligaste åren i hans liv, kanske det lyckligaste, var året han gick folkhögskola. De bodde många tillsammans, massa personer som alla var insnöade på samma sak, och levde nära inpå varandra. De lagade mat tillsammans, åt tillsammans, grälade tillsammans och skojade tillsammans. Det fanns alltid någon att diskutera med, alltid någon att skratta med. De levde tillsammans. Och det här är mitt "folkhögskoleår".
Det bor tolv personer i det här huset. Vi är som en färgstark, lite knasig och väldigt varierad familj. Kalle - vår tyste och precise dalpojk, Samuel - herr Trendig Tänkare och Joel som på morgnarna säger "det finns risk för att det här blir en bra dag". Julia som jämt sätter på hög musik i sitt rum och sedan går därifrån, Fia som ränner hit och dit mellan innebandyträningar och matcher och Bella med det långa rödblonda håret som alltid stryks bakåt och perfekt faller över ryggen. Jossan som alltid tycks ha något att säga, Johanna - den vackert milda och Emma med den starka viljan. Alexandra vars röst kan växla från torndön till näktergalskvitter på två röda, Madde som kan kuttra som en duva och fnittrar i tid och otid och så jag. Jag, som skäller på folk i sömnen.
Jag tycker verkligen om dem allihop!

Ingen TV har vi heller. Men ett piano...! Häromdagen väntade vi gäster för Emma fyllde år och skulle ha middagsbjudning. Hon hade börjat med förberedelserna i god tid och det rådde därför ett stilla lugn i huset timmarna innan gästerna skulle börja droppa in. Kycklingen, vildriset, haricouvertsen och tsatzikin med löjligt mycket vitlök var klar och Emma hade stassat upp sig i sin lilla svarta ackompanjerad av en medaljong formad som ett hjärta.
Jag och Jossan fördrev tiden i vardagsrummet med sysslor som skulle platsa i en Austen-roman. Blev påmind om ett citat ur en bok jag läste i somras; Letters from Pemberly av Jane Dawkins:
"We would not have you think that our days are spent in complete idleness. Indeed, not an hour in the day hangs heavy on our hands. When not engaged, we read, we work, we walk, and when fatigued with these employments, relieve our spirits either by a lovely song, or by some smart bon-mort and witty repartee..."
Vi satt som bäst och njöt av att vara unga kvinnor när Petrus, en av de tre killarna på Ny Generation som inte bor i huset, kom in.
"Trevligt. TV-fritt. Kulturellt...!" log han och slog nöjt ut med händerna mot Jossan vid pianot och mig sittandes i soffan med en bok i händerna. Jag tycker om när han ler sådär.

Just nu är det bara jag, Emma, Jossan och Samuel som bor i huset. Alla de andra är antingen ute på turné eller reser på annat sätt. Idag åkte vi från kontoret kl 17 (duktigt, inte sant?) och handlade sedan samt städade hela huset - noga! Jag tror att vi allihop tjänade in åtminstone ett par vuxenpoäng. Och det var när vi satt där och åt middag i vårt nystädade kollektiv som jag i tankarna påbörjade dagens fundering som ni just läst.