Här kommer då en till personbetraktelse. Jag har tagit mig en liten funderare på om jag borde skriva de här personbetraktelserna egentligen. Jag kom fram till att det väl inte kan skada. Man får lära känna så många roliga, intressanta och framförallt olika människor under ett sådant här teamår att det känns synd att inte dokumentera dessa fantastiska personligheter som jag har kommit att tycka så mycket om.
Okej...då var det dags för Joel då. Om den människan skulle jag nog egentligen kunna skriva en mindre avhandling men jag ska försöka att bara ta det viktigaste.
Det mesta med Joel är smalt. Det är inte bara att han är smal utan även hans rörelsemönster är smalt. Och så har han sanslöst långa ögonfransar. Det är som Karen Joy Fowler skriver i Jane Austen-klubben: "Det verkade onödigt att så långa ögonfransar hade slösats på en man."
Joel verkar leva efter principen "varför upprepa sitt uttalande en andra gång om någon säger 'va?' när alla som egentligen är värda att prata med hör första gången?"
Denna princip verkar han även applicera på sina meningsbyggnader och formuleringar.
Exempel: Varför, i en predikan, säga:
"Moder Teresa var en alldeles fantastisk kvinna. Hon var nunna och har genom sitt omfattande arbete bland hemlösa i Indien förgyllt vardagen för tusentals människor. Hennes kärleksfulla natur är ett exempel för oss alla i hur det egentligen är att vara medmänsklig."
när man kan säga:
"Moder Teresa var en krutgumma som gjorde bra grejer i Indien."
...och alla fattar lika bra ändå?
Andra människor pratar oftast bara på som orden flödar till i huvudet och då kan det bli lite hur som helst. Man säger fel, säger saker man inte riktigt menar och saker som är dåligt eller fånigt formulerade och som gör att man förlorar eventuella diskussioner. I skrift däremot kan man ha en redigeringsprocess och bara få med det bästa.
Det läskiga med Joel är att han verkar ha den redigeringsprocessen i hjärnan redan innan han säger något. Därför är det mycket svårt att "sätta dit honom" så att säga, och genom det vinna diskussioner.
Jag är en ganska reaktionär människa. Jag reagerar mycket fort; händer det något bra blir jag eld och lågor med en gång, slår ut med armarna, utropar saker osv osv. När det händer något dåligt eller orätt blir jag snabbt ilsk och lägger ofta en syrlig kommentar innan jag hinner tänka mig för. Jag reagerar hela, hela tiden, på allt. Joel, däremot, är precis tvärtom. Den där promenaden runt huset jag kan bli tvungen att ta för att lyckas skriva ett förnuftigt svar på ett mail, den tar Joels hjärnceller runt varandra på två röda sekunder.
Det till synes enda tillfället då han kanske inte alltid tänker efter innan, är när han fäller en kvick, ironisk eller sarkastisk kommentar. Och en sådan har han alltid på G. Det spelar egentligen knappt någon roll vad det handlar om. Se detta exempel:
Vi kollar på bilder från teamåret 06/07 när en bild på Anna, norrteamare förra året, dyker upp.
Joel: Anna...henne har jag knappt sett alls det här året. Jag tror inte ens hon har varit här i huset...
Sara: Jo, hon var här för någon vecka sedan. På Jane Austen-kvällen som jag hade.
Joel (med minen hos någon som är tjurig över att inte blivit bjuden på en rolig fest): Mm. Jag fick aldrig det mailet.
Han är även upphovsman till ett par klassiska citat som t. ex. "NG är som en enda lång fest...med en hel del baksmälla".
I början av året sa Joel ofta på morgnarna "det finns risk för att det här blir en bra dag". Och det stämmer nog ganska bra; med Joel i närheten finns det risk för att det blir en bra dag.
Jag hoppas att du har en Joel i ditt liv. Det mesta blir så mycket roligare då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar