Nästan som när man var liten

Klockan 06.00 imorse åkte jag, Isak, Sara F och Madde från Allingsås. Vår västturné var slut, det var dags att åka hem och ju tidigare desto bättre tyckte vi.
Strax före 12.00 var vi hemma i Uppsala och det var ganska så underbart faktiskt. Jag fick någon slags energikick av att ha rest långt men ändå ha hela dagen kvar så jag tog itu med saker som annars brukar bli lätt att skjuta upp. Jag packade upp, sorterade OCH TVÄTTADE all tvätt. Lagade även mat och förberedde lunchlådor. Medan jag genomförde dessa sysslor uppfylldes jag av en välbekant men dock icke frekvent förekommande snöplogskänsla. Plogkänslan jag får när jag bara plöjer genom uppgifter och mår riktigt bra av det. När jag plöjer genom uppgifter och verkligen känner att jag använder dagen till något vettigt.

När den sena eftermiddagen gjorde sig påmind genom den låga solen som tittade in genom mitt fönster kände jag att det var dags att flytta ut på balkongen. Där satt jag sedan ett par timmar, i kvällssolen, och skrev brev till Elsa.

Det är vemodigt att veta att hon är så fruktansvärt långt bort och jag inte kommer få träffa henne förräns sommaren. Men ändå är det trevligt vemod på något sätt, eftersom jag genom detta för första gången har en riktigt kär väninna att brevkorrespondera med på riktigt. Och en sommar att se fram emot...nästan som när man var liten.