I onsdags fick jag ett brev. Och nu när jag tänker efter var hela saken ganska mycket som en scen ur en film. Jag kom hem ganska sent tillsammans med några av de andra i huset. Någon av dem som var lite snabbare än mig in gick direkt in i köket, såg brevet och kom ut med det till mig där jag stod i hallen. Det blev väldig uppståndelse över det där lilla brevet. Johanna och Bella upprepade gång på gång att det är så mysigt med brev, varför skickar man aldrig brev och framförallt varför är det ALDRIG någon som skriver till en?! Men jag lyssnade knappt för jag hade bara ögon för kuvertet. Det var grönt, hade utländska frimärken och pryddes av en handstil som jag definitivt kände igen. Kuvertet var från Elsa som nu bor i Honduras. Efter ett par sekunders chock bröts förtrollningen och jag kastade mig ner i kökssoffan, sparkade av skorna, krängde av mig ytterkläderna, allt medan jag försökte öppna brevet och läsa det samtidigt.
Hon inledde med våra ord "systra mi" och med ens kände jag det som att hon satt där och sa det till mig öga mot öga.
Det var det finaste brev jag fått i hela mitt liv! Jag saknar Elsa så otroligt mycket!
Har du någonsin läst eller sett Anne på Grönkulla? Om du har det så kommer du förstå nästa liknelse: Elsa är min Diana Barry.
Och imorgon ska jag svara på hennes brev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar