I'm a very important person

Idag akte vi linbana over till en liten mini-o tillhorande Singapore. On heter Santosa och var valdigt "turistig". Har bejakade vi de "turistiga" sidor vi hittills undertryckt. Vi lag pa stranden samt besokte the Underwaterworld, som var helt fantastisk.
Pa the Underwaterworld fick vi bland annat mata stingrockor...! Nar en anstalld erbjod mig en fiskbit att mata med fick jag en flashback tillbaka till ett kolmardenbesok jag en gang gjorde med min far och Nadia. Pappa utmanade oss att mata hajar i tron att vi skulle skratta at det som ett kul skamt men jag var pa direkt. Vi gick och fragade i infodisken hur det hela gick till (de hade nagon speciell mata hajar-kampanj just da) men det visade sig att man var tvungen att vara arton och ha dykarcertifikat. Jag var typ elva och hade aldrig dykt fran nagot hogre an en brygga. Sa hajmatning blev det inget med. Lite av det tycker jag dock att jag tog igen idag. Stingrockor ar ganska laskiga de med. Nar jag matat den gigantiska platta firren (vilket for ovrigt var en mycket marklig upplevelse) slangde han upp sin ena sida, likt en vink, och dangde ner den i vattenytan. Splash sa det och sa var jag dyblot. Oj, vad vi skrattade.

Ikvall kl 19.00 var invigningsmotet for Ignite-konferensen som ocksa fungerar som Ny Generation kick-off. Aven det var en mycket marklig upplevelse. Innan vi begav oss till kyrkan delade KS (var trognaste, bastaste teamarguide) ut band at oss at bara om halsen. Pa dem stod det "VIP". Jag visste inte att vi skulle var VIP:s...! Det ar mycket som kommer med de tre sma bokstaverna de far man val saga i alla fall. Vi hade var egen fil forbi hela kon pa vag in. Var egen eskort: ungdomar fran Heart of God church som var ansvariga for sakerheten (att de var kladda i svarta skjortor fick dem att kannas som livvakter). Var egen hissko, var egen reserverade rad och tillgang till VIP-rummet dar det fanns forfriskningar i form av juicer, exotiska frukter, mjuka kakor och trevligt sallskap. Om man raknar detta och plussar det med lunchen igar maste jag nog saga att jag aldrig blivit sa val behandlad i hela mitt liv som jag blivit de har tva dagarna.
Och motet sen...helt otroligt! Kyrkokulturen ar annorlunda har. Alla gensvarar med hoga "yes!" eller "woaaa!" hela tiden. Jag har annu inte helt och fullt funderat ut nar man ska saga yes och nar man ska saga woaaa, men det ger sig nog. Jag ser fram till morgondagen nagot sa otroligt. Sa mycket, in fact, att jag inte bryr mig om att jag ar dodstrott.