Komplett redogörelse över mina strapatser i Storbritannien

Här nedan följer en komplett redogörelse över mina strapatser i Storbritannien.

Den 1:a mars hade vi vår första konsert i Plymouth och dagen efter var vi lediga. Justin, vår personlige guide, tog oss på en ordentlig promenad genom staden och längs vattnet i hans hemstad. Vi gick längs en upphöjd stenmur; varifrån utsikten över vågorna, klipporna och de gröna kullarna bortom vattenmassorna var så andlöst vackert att det värkte i hjärtat. Jag fantiserade att jag stod där i en utsökt men dock vardaglig 1800-tals klänning med en melankolisk, krigsskadad, Byron-citerande sjökapten bredvid mig, precis som i Övertalning.
På kvällen bjöd Justins syster Carla mig och lite mer NG-folk på bio. Vi såg Be Kind Rewind. En mycket orginell film som jag knappt förstår hur jag hittills klarat mig utan! Innan filmen började, rullades en sådan där "snälla stäng av din mobil-reklam" från mobilföretaget Orange. Den fick mig och Alex att hysteriskt skratta ända in i de första minuterna av den faktiska filmen då vi långsamt lyckades kväva vår munterhet.
Letade självklart upp reklamen på YouTube efteråt:


Den 3:e mars spenderade vi i Wales. Vi hade vår första skolkonsert för turnén i Port Talbot, där ungdomarna var precis så högljudda och stökiga som de har rykte om sig att vara. Kvällsmötet hölls i Cardiff, Wales huvudstad, och dagen efter var det dags för Cambridge. Tyvärr kom det inte en själ till det mötet vilket var mycket synd med tanke på hur hårt våra värdar hade jobbat för att få dit folk. Hur som helst så var den anglikanska kyrkan vi var i mycket vacker så vi passade på att göra en liten photoshot - nu när vi ändå riggat upp allt.
Dagen efter var vi i Norwich med omnejd och hälften sov då hos Claras pojkvän Joe och hälften hos hans gode vän Adam. Vi anlände till Adams hus någon gång strax efter midnatt och blev vänligt mottagna av denne något orginelle engelsman.
Adam hade ett tankspritt sätt, mörkt hår, mörka ögon, en behaglig dialekt, en fru som var iväg på kurs och en katt som hette Titus. När vi talats vid några minuter tittade han runt på konsertteamarna som draperat sig lite varstans i rummet och sa:
- So your all from Sweden...? Well except you, varpå han vände sig mot mig.
- I thought you where from London there at one point. Where are you from?
1-0 Adam säger jag bara! London! I have never been so flattered in my life!
Smickrande misstag eller ej, så visste jag efter en kvart i det huset att Adam was a kindred spirit.
När han visat hälften hur de skulle sova på nedervåningen tog han med oss andra upp på den engelskt ruggiga övervåningen. Han visade mig och Madde in i ett nästintill tomt rum och sa med ett dolt skratt:
- You can sleep here. This is the Spare Oom (utläses spare room).
Den onaturliga pausen mellan de båda orden var vag men ändå tydlig om man visste vad man skulle lyssna efter. Snabbt svarade jag:
- Oh. And I can see there is nothing more than a War Drobe here.
Skämtet kom ifrån en av C. S. Lewis Narniaböcker och mitt svar gick inte förbi obemärkt. Han flinade snabbt till innan han rusade vidare för att visa pojkarna var de skulle sova.
Jag bestämde mig för att göra ett test. Jag skulle göra en liten personbetraktelse på Adam under kvällen och sedan bestämma ett visst antal böcker som jag trodde fanns i hans bokhylla.
Listan jag kom fram till var som följer:
1 The Cronichles of Narnia
2 The Lord of the Rings
3 The collected works of William Shakespeare
4 The collected works of Oscar Wilde
5 Minst en diktbok. Antagligen Byron eller möjligtvis Tennyson.
6 Gormenghast
När jag sedan kollade efter fann jag att fem av dessa sex böcker stod i Adams bokhylla. Den enda som inte var med var Gormenghast, den boken jag varit minst säker på. Självklart fanns där även en massa andra böcker och vem vet; de jag tänkt ut kanske var hans fru och inte alls hans men komiskt var det i alla fall. Ännu mer komiskt blev det när jag dagen efter fann Gormenghast liggandes i köket med ett bokmärke i...!
Jag skulle så gärna ha velat träffa Adams fru - jag är säker på att jag skulle tyckt mycket om henne!
Innan jag går vidare och berättar om resten av turnén måste jag bara uppmana er att kolla in denna länk. Den går till Adam, och hans vänners, träkojas hemsida. Hängde ni med där? Det är alltså deras tree house och den har en egen hemsida...need I say more?

Den 6-8 mars hann vi besöka Dereham (där vi mötte en otroligt cool gruppledare), Oxford, Sutton Coldfield (där vi hade en grym konsert på en flickskola), Solihull och Northampton.
Den 9:e mars hade vi en ledig dag i London. Det var alldeles, alldeles underbart. Att bara få vandra runt och ta in allting. Känslan av asfalten under ens mjuka skosulor, de höga byggnaderna som tryggt vakar över en, dialekten och doften av vår i storstaden.
Jag köpte den vackraste sjal jag någonsin sett från en månglare på en av Londons bakgator, såg Picadilly Circus, Big Ben and the Houses of Parliament och besökte på Josephs och Isaks inrådan Abercrombie & Fitch (jag har aldrig varit så generad in my life).
Vid avslutade vår långa dag med en snabb visit vid Buckingham Palace. Tydligen tycker inte drottningen om när två bilar med ungdomar stannar utanför hennes hus mitt i natten och tar kort och spinner runt lite för vi blev snabbt omringade av tre polisbilar ur vilka det hoppade sex poliser med automatgevär. Finländskan Mari som körde bilen som jag satt i (bilen som körde runt, runt, runt i tajta cirklar *osmart, host, host, osmart*) blev utskälld efter noter av en mycket uppprörd polis och ID tog de på oss allihop. Jag står nog med i något register någonstans nu. De anklagade oss mer eller mindre för att vara svenska terrorister - that's a first for me, jag är nästan lite stolt.

Dagen efter var också ledig och den tillbringades i Birmingham med Madde. Jag visade henne alla mina favoritställen och hittade själv en urtjusig 50-tals klänning på min favorit vintageaffär! Jag vet inte när jag ska få tillfälle att ha på mig den...men jag hoppas att tillfälle ska visa sig snart.
Den 11:e var vi på en skola i Alcester. Jag var där själv förra året och hade en gruppträff och det var grymt kul att komma tillbaka. Ungdomsledaren Simon Hodges som jag träffade den gången var där nu också och kom ihåg mig. Kul!
Dagen efter var vi i Nottingham och hade vår sista skolkonsert och dagarna efter det hade vi kvällsmöten i Manchester (eller Man-chest-hair som Bella sa...) och Bolton.
Därefter var det dags för mig att flyga hem. Turnén tog egentligen inte slut förräns idag, men jag var tvungen att komma hem innan pga antagningsprov. Jag och Alexandra flög från Glasgow Prestwick Airport, vilken förövrigt från och med nu är min favoritflygplats. De är väl värda sina slagord "Pure dead brilliant!"
Ord som för övrigt mycket väl sammanfattar denna turné:
It's been pure dead brilliant.