En dag på KMH

08.41 Kungliga Musikhögskolans café

Nu sitter jag här på KMH. Tack och lov att jag var ute i så god tid - det var ordentliga förseningar i tunnelbanan.
När jag hoppade av vid Stadion var det bara att följa skyltarna mot Musikhögskolan. När jag återigen steg upp ur underjorden och ut i snöslasket möttes jag av en fet KMH-skylt. Tydligen kommer man direkt upp bland skolbyggnaderna från tunnelbanan.
Det var inte så sagolikt som jag drömt men inte heller så sjabbigt som jag oroade mig för igår.
Fnissar för mig själv här där jag sitter i "A-huset" (om jag någonsin studerar här lovar jag dyrt och heligt att döpa om husen till mer romantiska namn) för jag inser att det är just typiskt att jag fantiserat så till den milda grad att jag tänkt att jag vet precis hur KMH ser ut trots att jag aldrig varit där eller ens sett bilder av det!
Jag sitter i någon slags cafédel här i A-huset och jag hör återigen kassören säga att kaffet inte är klart än och att nej, de tar inte kort.
Det är inga unga människor här...! Alla verkar vara 30 år eller äldre. De flesta ser ut att vara i 45-års åldern. Jag undrar om de är ansökande till pianostämmarutbildningen.
Det är inte som jag trodde att det skulle vara här...men det vilar onekligen en musikalisk anda över stället.
En man vid bordet bredvid betraktar mig och jag inser att jag har en bekymrad rynka i pannan medan jag låter blicken vandra över väggar, anslagstavlor och KMHianer.
- Folk är stressade för det var stopp i tunnelbanan, säger en slank, vithårig äldre man. Han kanske är professor här?
Nu är klockan 08.54. Snart är det dags. Märkligt nog är jag inte nervös än. Har jag tillslut lärt mig att ta KMH med en nypa salt? Eller är det för att jag har insett att om jag nu ska studera här vill jag ha the full KMH-experience och inte bara plugga två timmar i veckan på ett pianostämmarprogram.
Vad håller jag på med?
Nu är klockan 08.57. Bäst att jag går till "Nya salen".

11.54 Soffa på Institutet för folkmusik

Jag gick vidare efter första delprovet!
Jag ska säga dig att det var en märklig potpurri människor som ansökte till det här programmet. 45-plussarna som jag snackade om innan; de var pianostämmaransökande! Det märkliga var att flertalet av dessa män skulle jag tagit för hemlösa om jag mött dem på gatan. Det var en mycket märklig syn att se denna stora grupp otippade människor strömma in i Nya salen.
Vi blev välkomnade av Roland (en av jurymedlemmarna) som verkade vara tidernas torris och såg totalt uttråkad ut. Jurymedlem nr. 2 var en ung kille vid namn Mario. Han sa inte ett ljud under hela tiden utan han bara stod där och utstrålade musikalitet. Jag kan slå vad om att han verkligen kommer till liv när han sitter vid en flygel; han såg ut som en typisk, manlig pianist.
När Roland som bäst stod och förklarade hur dagen var upplagd öppnades dörren och in kom en rund man med ett vänligt leende och skarpa ögon. Han stannade upp, log genomträngande och sa:
- Hej. Det är jag som är er blivande lärare.
Rolande tystnade helt vid åsynen av denna man som såg ut som en blandning av min förre fiollärare Michail Kazinik och byggkonstruktören i Under Toscanas sol. Lennart Hallgren var helt tydligt en man med pondus. Två ansiktsuttryck verkade oupphörligt strida om herraväldet över hans ansiktsmuskler. Ett leende gömde sig i ena mungipan och lurpassade, redo att hoppa fram vid en antydan på upptäckten av en ny kunskapstörstande konstnärs själ. Men ögonen hade skarpheten hos en lärare som för längesedan tröttnat på obegåvade fånerier. Här gällde det att skärpa till sig.
Vi påbörjade provet men blev avbrutna flertalet gånger av försenade aspiranter. De två absolut roligaste avbrytarna var en polsk tjej som på stapplande svenska frågade vad svävningar var för något (svävningar är det som typ HELA GREJEN handlar om och frågan framkallade förvånade miner hos juryn. De skarpa ögonen tog för ett ögonblick överhanden i Lennarts ansikte) och en man i 55-års åldern som avbröt provet och bad att få gå och hämta sitt lexikon då han inte förstod frågorna.
- Javisst får du det...! Men här är det ändå dina öron du ska använda, sa Lennart och lät mer och mer otålig.
Den äldre herren från Långtbortistan hittade tydligen inte ordet "svävningsfenomen" i sitt lexikon för han avbröt igen och bad Lennart förklara.
Det här antagninsprovet var en märklig upplevelse.
Från provets slut tills det att resultaten tillkännagavs satt jag och drack kaffe och pratade med en annan anökande: en trevlig tjej vid namn Mikaela. Mikaela tar studenten i sommaren och har spelat piano sedan hon var liten. Jag kom på mig själv att tänka att om jag kommer in så skulle jag vilja att hon gjorde det också. Jag skulle mycket hellre ha henne som klasskompis än alla de där gamla gubbarna (no offens). Tyvärr gick hon inte vidare och våra vägar skildes åt.
Klockan är 12.06 och jag ska dra mig bort till sal B27 där andra delen av antagninsprovet hålls...

13.41 Regionaltåget Sthlm-Uppsala

Så var det överstökat. Jag har ingen aning om hur det gick. Juryns ansiktsuttryck var omöjliga att tyda. En del intervall var jag säker på men flera stycken var riktigt kniviga.
Lennart satt och spelade på det preparerade pianot och ställde frågor medan Roland och Mario satt och lyssnade, betraktade och antecknade.
När jag sneglade på dem log de bara intresserat. Omöjliga att tyda...grrr.
Jag skulle så gärna vilja veta NU hur det gick. Istället får man vänta till slutet av april = olidligt!
Å andra sidan känns det ganska givet vad utfallet kommer att bli. Det var ett femtiotal sökande och de tra in tre stycken och det är oftast sådana som är pianotekniker eller liknande sedan innan.
Men jag gick i alla fall vidare till andra och sista delen av provet och det kändes ju gött.
Förresten; en rolig sak! Det visade sig att mannen som såg mest ilsk ut inte alls var ilsk utan trevlig, kristen och kusin med Oscar Axelsson i Gamleby. What are the odds?!

Weird day, people. Weird day.