Golfshopen [reality show/"Det är som sommarlovsmorgon" - Johanna S]

Castlist

högsta hönsen
Niklas: Klubbens ordförande som lägger ner själ och hjärta i sitt jobb på kansliet. Snusar, har skuggade glas i sina glasögon och säger helst; "ooo va kul att du vill köpa hela din golfgarderob hos oss i shopen!"
Magnus: Klubbens pro som har gubbarnas respekt och gummornas beundran. Självständig, slarvig och fortsätter överraska med sin aldrig sinande ström av nya golfutstyrslar. Han känns igen på det sneda leendet och standardavskedsfrasen "tack o bock".

flickorna i shopen
Sara: Det är ju jag då va.
Johanna: Ordförandens unga dotter som tagit över efter Marie (som i "alla älskar Marie"-Marie som jobbat många somrar i Golfshopen men nu flyttat till varmare delar av världen).

stammisarna
Grabbarna grus: I denna kategori räknas Ögat, Janne, Beijer, Anders - min far m. fl. De som är här så ofta de kan. Där de går fram är stämningen "rå men hjärtlig". De är amatörer i ordets ursprungliga bemärkelse; "den som älskar". De älskar sporten.
Killarna kex: Till dessa räknas Jonny, Prins, Herman, Jonatan och alla de andra i den yngre generationen. En del självsäkra, en del osäkra. En del uppiggande, en del enerverande. Sammanfattningsvis; många mycket lovande juniorer och unga seniorer.
Antikrundan: Ett gäng 60+are (-ish) som träffas, umgås och spelar två gånger i veckan. Kallar sig själva "Gubb-golfen" eller "Antikrundan" och hålls på gott humör med nybryggt kaffe och mazariner från Golfshopen.
Damerna: Är något underrepresenterade. Är betydligt svårare att sälja golfkläder till än männen och spelar mest för att "ha trevligt och röra på sig på samma gång". Hos vissa visar sig fighter-instinkten mer på tävlingsdagar dock...
30+arna känns igen på att de köper mörk choklad till kaffet (det ska ju tydligen innehålla mindre onyttigheter) och 60+arna på att de trycker alldeles för hårt på 'touch-screen-skärmen' till Golfterminalen.
Sammanfattningsvis "De kom, de spelade, de nöjde sig".

turisterna
svenskarna: allra oftast mycket trevliga att ha att göra med och börjar strömma in från campingen här brevid senare delen av juni. kan delas in i två kategorier (1) de som haft en hittills trevlig campingsemester och (2) de som haft en hittills helvetisk campingsemester. de förra glada och spelsugna. de köper mycket glass till barnen och berömmer oss för vår trevliga bana där vi "bevarat svenskheten". de senare irriterade och stressade. säger "jag sa NEJ lukas! ingen glass nu!" och klagar på greenerna.
för att inte tala om de som inte läst på ordentligt och tror att vi är en "pay and play bana". dem måste man informera att Ja, du måste ha gröntkort lr bankort för att spela här och Nej, det har aldrig varit en "pay and play" och Ja, jag är hemskt ledsen att du åkt ända från Vimmerby och Nej, det gör ingen skillnad om jag ringer ordföranden och frågar. Då blir det liv i luckan...
de andra nordborna: verkar ALLTID vara glada, hur kommer det sig?! tycker det är helt självklart att man ska förstå vad de säger trots att det låter som att de har smälta mashmallows i munnen.
tyskarna: är de som är svårast att tala med eftersom de ofta vägrar prata engelska och det enda jag kan säga på tyska är "jag har ätit en blå potatis". verkar alltid vara nöjda o glada (kan dock bero på språkbarriären. de kanske inte kan klaga på greenerna på engelska) och är av någon anledning lättare att sälja skor till...!
britterna: mina favoriter. när de kommer får man ju prata engelska på riktigt och så har de ju så underbar humor...! de är så lättimponerade oxå. vi har ganska mycket träd, barrträd runtom på banan, så det ser ganska svenskt ut. i england har de mest öppna fält o ingen skog så för dem är vi en redig "novelty".

Slut castlist.